tigen som Reuterholm. Alla trådarne till den tidens hemliga bearbetningar synas ha legat i hans hand. Troende på en omedelbar gemenskap med andeverlden, hängaf han sig redan tidigt åt de så kallade hemliga vetenskaperna. Cagliostro och Mesmer, Weishaupt och Lavater voro hans orakler. Han tillhörde ett stort flertal ordnar. Af de resebref han efterlemnat finner man det. I Frankrike, Tyskland och Italien fans troligtvis intet mera framstående ordensförbund, som han ej tillhörde. Han var magnetisör, andeskådare, illuminat, alchemist o. s. v.
Till hela sitt väsende var han en fiende till konungen, man skulle nästan kunna säga en född fiende. I sitt eget föräldrahem emottog han redan sådana intryck, som skulle göra honom dertill. Vid 1772 års revolution var hans far, den gamle presidenten, boende på sin egendom Svidia i Finland, en bland de förste, som Gustaf lät arrestera. Högmod och magtlystnad regerade honom lika mycket som sonen.
Emellan Reuterholm och hertigen hade intima förhållanden redan ganska tidigt uppstått. Andarne förstodo hvarandra och närmade sig hvarann.
I samma mån Gustaf den tredjes regering blef impopulär och hans fiender mot honom smidde sina ränkor, se vi Reuterholm med några trogna adepter af den s. k. mystiska skolan ur sitt hemlighetsfulla djup framhålla för hertigen en framtid, hvarunder kronor och välden blefvo honom lofvade. Så finna vi detta besynnerliga ordenssällskap tillbringa hela nätter med hertigen i hans s. k. sanctuarium under magiska arbeten, magnetiseringar och besvärjelser. Under denna mask synes Reuterholm också hafva dolt sin hemliga ärelystnad, att en dag komma till magt och anseende, då hertigen efter profetiornas fullbordan skulle beklädas med Sveriges krona.
Vill man blicka in i den tidens politiska interiörer, behöfver man blott taga kännedom om den emellan hertigen och Reuterholm vexlade enskilda korrespondensen.
I de bref, som Reuterholm skref till hertig Carl under det ödesdigra året 1788, då Gustaf till följd af den upprorsanda, som visade sig inom finska armén emot honom, och väsentligt inverkade på hans hastiga afresa derifrån; i dessa bref tillstyrker R. hertigen att, sedan stilleståndet med Ryssland blifvit slutet, komma öfver till Sverige, n. b. med den delen af armén, på hvilken hertigen trodde sig kunna lita, förespeglande att han derigenom blefve herre öfver Stockholm o. s. v. Återigen i den händelse att hertigen icke kunde lita på armén, tillrådde R. honom att icke komma hem, utan »afbida evenementen», som »de façon ou d'autre icke mera kan vara så alltför långt borta». »Pjesen skrider ofelbart till sin denouement», yttrar R. på ett annat ställe. »När den då sker, om konungen då kommer något vid» — — —
»Vi hafva allt ifrån första grundläggningen af Sanct †» (sanctuarium), förklarar R. jemväl i samma bref, »gjort min nådige herres (hertigens) öde till vårt eget».
Hertigen svarade derpå bland annat:
