266
syntes han vara öfverens med sig sjelf. Ett tillfredsställande småleende gled öfver hans läppar, då han fattade sin hatt.
— Mod! yttrade han. Nu till Armfelt!
Under de senare dagarne hade Armfelt hållit sig mycket inom
sina egna rum. De planer, som han uppgjort för Sveriges framtid,
sysselsatte honom träget. Ingående såväl offentliga som enskilda
underrättelser, dels från Sverige, dels ock från andra länder, Ryssland,
Österrike, Tyskland och England, blefvo, de ena med de andra, ny
tjenlig och användbar materiel till hans bygnad. Ehuruväl född i
Finland, hade Sverige till följd af hela den vändning och det skaplynne,
som hans lif och lefnad här fick, blifvit för honom hans egentliga
fosterland. Finland var också då en hjertedel af Sverige, hvadan det
och Sverige, från de gällande allmänna tänkesättens synpunkt, i sjelfva
verket uppgingo och försvunno i hvarandra till ett förenadt helt. Vi
tala om den tiden, ehuruväl det icke hindrar, att äfven då
revolutionära strömningar arbetade i tysthet och på djupet, måhända icke inom
det finska folket, men väl inom den finska aristokratien. Öfver den
politiska bygnad, som Armfelt så bygde, svajade emellertid den
fosterländska, den svenska flaggan, den tretungade gula och blå, alltid ärad,
lika högt som fritt. Oförnekligen drömde han ock om, att denna flagga
i den pågående stora europeiska striden borde och måste, och det ju
förr desto hellre, med stolt och segrande sjelfkänsla utvecklas af det
svenska folket för att, så vidt den politiska beräkningen förmådde
uppfatta situationen, bereda sig en inflytelserik framtid i de europeiska
magternas konsert.
Under de dagar, som arbetet vid skrifbordet uppehöll honom vid hans hem, hade han erfarit, att hans gamle fiende, Vincent Pauletti, inflyttat i rummen på andra sidan af förstugan, midt emot honom.
Oförklarligt var det väl icke, om han med anledning deraf erfor en något underlig känsla. En misstanke hade hos honom blifvit väckt, att Vincent skulle ha stått i spetsen för det försåtliga anfall, som på gatan vid palatset rigtats emot honom; men någonting öfvertygande hade dock ej bekräftat denna misstanke. I Armfelts för öfrigt på en gång både ridderliga och lättsinniga natur slog också sällan några sådana der misstankar någon djupare rot. Inom kort försvunno de småningom äfven helt och hållet.
Genom Droon erhöll han kännedom om, att Vincent led af ett skottsår i veka lifvet, som åter brutit upp. Underrättelsen härom kom som ett samvetsagg öfver Armfelt. Det var för honom lätt att sluta till, att det var en följd af duellen i Aachen. Samvetet är en allt för hög domstol, att icke all advokatyr skall känna sig slagen och tillintetgjord inför dess forum. Huru Armfelt äfven advocerat inför det, beträffande sina förhållanden till Vincent, gnagde och skafde det honom
