dock alltid i stunder, då han med sina tankar försjönk inom sig sjelf. När han också nu fick veta, att skottsåret brutit upp och att Vincent led deraf, beslöt han att genast göra honom ett besök och höra efter, huru det verkligen stod till med honom. Han lät också genom Droon genast anmäla sitt tillämnade besök. Då Armfelt inträdde, fann han Vincent sittande i en karmstol, visserligen blek och lidande, men ändock till sitt utseende kraftig och manlig. Besöket blef ganska kort. Vincent visade sig kall och otillgänglig. Armfelts försök att värma honom till förtroligare meddelanden strandade fullkomligt emot hans, måhända särskildt med hänsyn till Armfelt, jernhårdt slutna väsende. Denna omständighet förminskade likväl icke Armfelts deltagande, utan ökade det fastmera. Då Armfelt drog sig tillbaka, hade hvarje gnista af misstanke emot Vincents deltagande i försåtet emot honom försvunnit. Af allt, hvad Vincent yttrat, var det blott några få ord, som i mångdubblade ekon återljödo inom Armfelt.
— Jag sitter här, hade Vincent yttrat, såsom ert lefvande samvete.
Armfelt förnyade icke sitt besök, men genom Droon lät han dagligen efterhöra Vincents helsotillstånd. Enär Armfelts läkare äfven var Vincents, saknades icke förbindelser dem emellan. De meddelanden, som på sådant sätt kommo Armfelt tillhanda, underhöllo alltid hans deltagande. Så förgingo några dagar.
Armfelt hade nyss lemnat det kungliga palatset endast i afsigt att omkläda sig för den tillämnade färden på sjön. Då han passerade förbi Vincents öppnade dörr, helsade han vänligt på den sjuke.
— Ännu fortfarande sitter jag här, yttrade dervid Vincent, ert dystra samvete.
Armfelt hastade in i sitt rum. På arbetsbordet låg den senast anlända posten framför honom. Med begärlighet grep han efter den och fann ett från sin alltid högt värderade, ehuru lugnt och sansadt älskade hustru, Hedvig, denna klenod af tålamod, öfverseende och mildhet, inför hvars altare icke hans lidelser och lättsinnighet böjde knä, men inför hvilket likväl alla hans ädlare känslor böjde sig.
Hedvig, hans alltid goda och öfverseende hustru, skref så hjertligt, uttryckande på ett så innerligt sätt sin önskan att lemna Sverige och få begifva sig till honom i Neapel.
Hjertat kan klappa på många sätt. En engel klappar likväl på dess dörrar, då en god maka mildt och vänligt klappar på det.
Så var det äfven för Armfelt.
Utan att besinna sig ett enda ögonblick skref han genast till henne, kärleksfullt och varmt bedjande henne att hasta till honom.
Han hade knapt hunnit att afsluta detta sitt varmhjertade bref, förrän Droon anmälde Adlerstjerna.
Armfelt reste sig upp och emottog honom, oaktadt, som vi veta, hans omdöme om honom från tilldragelsen med Zamparelli icke kunde vara särdeles gynsamt, med all den uppmärksamhet, han var skyldig en person, tillhörande prinsessan Sofia Albertinas svit.
