268
— Herr baron, började Adlerstjerna, så snart han inkommit i Armfelts rum, det är icke utan ett visst tvifvelsmål, huruvida jag handlar rätt eller icke, som jag infunnit mig hos er.
Han tystnade för att se, hvad effekt hans ord gjorde, men kunde ej upptäcka någon förändring i Armfelts ansigte.
— Innan jag ingår i det ämne, som egentligen fört mig hit, anser jag mig först böra tacka er, herr baron, för den artighet ni visat mig att ej ha blottstält mig för den der karlens, Zamparellis, lögnaktiga angifvelse, att jag skulle ingått ett slags kontrakt med honom emot fröken Louise Posse.
— Lögnaktiga angifvelse? Armfelt rynkade pannan.
— Det är för att bevisa, hvad jag säger, som jag hitkommit, herr baron. Ni torde kanske veta, att jag älskar fröken Posse?
— Jag har hört något derom.
— Fröken Posse vet sjelf allra bäst, att jag gör det, ehuru hon visserligen icke ännu uppmuntrat mitt tycke. Nåväl, herr baron, anser ni det tänkbart, att man skulle kunna ingå i förbund med en simpel bandit emot en person, som man älskar?
Armfelt ryckte på axlarna.
— Men skrifvelsen, skrifvelsen, som den der banditen visade?
— Denna skrifvelse förvånade mig lika mycket som er, och i ögonblickets första häpnad kände jag mig tillintetgjord. Handstilen var min, var lika min, jag erkänner det, men desto omöjligare blef det mig också att genast bevisa, att den var falsk.
— Jag kan ej inse, hvilka intressen som skulle ha kunnat föranleda någon till en sådan förfalskning.
— Intressen? frågar herr baron. Jag har skäl att frukta, att en förfärlig intrig spinner sina fina nät omkring mig, en intrig, som äfven berör och omfattar fröken Posse.
— Ni skulle vara föremål för en i mörkret arbetande plan? Jag förstår! Ah, äfven jag känner, huru intrigen med gömd dolk tyst smyger omkring mig, utan att jag bakom den lurande masken förmår upptäcka det sannskyldiga ansigtet.
— Jag tror …
— Säg ut, grefve, och lita på mig.
— Ni vet, att f. d. lifdrabanten Döring älskade fröken Louise.
— Nåväl …
— Han är i Neapel, herr baron …
Armfelt trodde, att ingen kände det, och han fann sig derför öfverraskad af att höra det från Adlerstjernas mun.
— Han är här, återtog denne, här, förklädd och under främmande namn. Af hotellvärden, der han bor, vet jag, att han kallar sig Williams.
— Och hvad sammanhang skulle det ega med fröken Posses enlevering?
— Kärlek och dårskap, herr baron, hafva varit syskon allt sedan
