Armfelt mätte golfvet med hastiga steg. Med förtrytelse erinrade han sig, att det hade varit en Zamparelli, som anförde våldsverkarne emot honom den afton, då Döring postade vid palatsets port.
— En förfärlig trolöshet, mumlade han för sig sjelf, i fall Döring och Zamparelli skulle vara i komplott med hvarandra.
Han trodde sig ha fått tag i en ändtråd af intriger, och han beslöt att ej släppa taget, förrän härfvan var utredd.
Ännu vandrade Armfelt häftigt fram och tillbaka i rummet, då det knackade på dörren.
— Stig in! ropade han.
Icke mindre till Armfelts än Adlerstjernas förundran inträdde vid detta tillrop ingen annan än Döring.
Adlerstjernas läppar kröktes af ett stolt och leende förakt, under det att ett mörkt moln skred öfver hans panna. Armfelt blickade öfvarraskad på honom och tog ett steg tillbaka. Det tycktes likväl, som han genast känt sig förtretad öfver denna svaghet, ty utan att vidare lätsa märka honom, vände han sig till sin kammartjenare:
— Droon, ropade han, kasta kappan öfver mina axlar.
Droon verkstälde befallningen.
Att något vigtigt här passerat, undföll ej Dörings blick. Han hade väntat ett vänligt mottagande af Armfelt och kände sig förolämpad af dennes bemötande. Adlerstjernas hån gick förbi honom utan allt intryck.
— Herr baron, började han.
Armfelt stannade framför honom och fixerade honom stadigt. Om han rått sig sjelf, skulle han genast uppmanat Döring att förklara sig, men äfven om han kunde glömma sina egna intressen, fick kan ej förglömma Adlerstjernas, och dessa fordrade att nattens händelser först utan alla företal fingo utveckla sig. Han kunde likväl ej helt och hållet binda sin förtrytelse.
— Herr löjtnant, yttrade han, då ni vill spela något puts, så akta er att komma i min väg.
Utan att yttra något vidare, lemnade han derefter rummet, åtföljd af Adlerstjerna, som ännu i dörren kastade på den i ogunst fallne en hånleende blick.
Döring stod qvar, förvånad öfver tilldragelsen. Han insåg att man förtalat honom, och begrep allt för väl, hvarifrån förtalet kommit. För ögonblicket kunde han ej göra något dervid, men han hoppades att saken snart skulle kunna ställas till rätta, allra helst som han visste med sig sjelf, att han ej begått något, som förtjenade Armfelts missnöje.
Nyss återkommen från Rom, dit han åtföljt Abbé Heral och M:r Vignes, hade han genast aflemnat sin rapport till general Acton, hvarefter han begaf sig till baron Armfelt.
Döring hade alltid värderat Armfelt högt. Det smärtade honom också djupt att nu finna sig misskänd. Han måste emellertid för när-
