276
sin ljusterstång på ett mästerligt sätt. Sällan stöter han miste, då fisken, lockad af det förledande irrblosset, närmar sig båten.
Detta sätt att fiska fordrar också sin väl öfvade man. Armen måste vara stark, som om den förde en riddarlans, handen stadig och blicken säker.
Konung Ferdinand IV var sitt folks bäste fiskare. Om han hade fört sin spira lika skickligt, som han förde ljusterstången, skulle tronen aldrig vacklat under den gode mannen. Med samma färdighet, som Napoleon 1806 knep kronan från hans hufvud, knep också Ferdinand med ljustret sin fisk på hafvets djup.
Natten var redan inne. Mörkret hade utbredt sig. Stunden var kommen, då man väntade de kungliga. Längs hamnen uti Arsenalsdammen låg en liten eskader af småbåtar, alla väl bemannade med roddare, och väntade att mottaga hofvet. Här och der i båtarne brann redan en fackla, upplysande roddarnes och styrmännens solbrända, neapolitanska ansigten.
Större och bättre utrustad än de öfriga, låg på högra flygeln den farkost, som var ämnad för konungen och de kungliga personerna. Ett stycke derifrån vaggade de, som skulle mottaga hofuppvaktningen. Bland de senare utmärkte sig framför allt en för sin nätta och lätta konstruktion, nästan liknande ett gigantiskt palmblad.
I dess förstäf låg en person, lutad mot armen och upplyst af en fackla, som var fäst vid sidan af båten.
Klädd i en af de kungliga båtförarnes drägt, syntes det anmärkningsvärda mindre i hans kläder, än i hans utseende.
Det knollriga, af naturen svarta håret, öfvergick i grått; skägg och polisonger voro äfven gråsprängda. Ansigtet var ej brunt, utan blekt, och pannan var fårad af skrynklor. Men ehuru alla dessa omständigheter antydde, att mannen redan tillhörde en framskriden ålder, lyste dock en ungdomlig och frisk eld ur hans lifliga ögon.
— Andreas, tilltalade han sim närmaste granne, snarare hviskande än högt, säg till kamraterna att de i natt måste visa mig, hvartill de duga.
— Var säker derpå.
— Jag har hört, att ni betedde er dumt den der natten utanför palatset. För tusan, ni hade ju endast ett par tre emot er och uträttade ändå er sak som stackare.
— Icke så, kapten; vi togo ju vilse om person.
— Jag lofvar att ej göra det i natt. Gifven blott akt på mig.
— Men, för fan, huru har ni kunnat skaffa oss de här rockarne. Vi äro ju i kungens tjenst.
— Sak samma, men glöm ej att ni fått rockarne af mig, och att ni äro i min sold.
— Vi måste beundra er, kapten!
— Gör det; jag har också gjort en bekantskap, som jag beundrar,
