en man, som, om han icke kan trolla, måste vara fan sjelf, en man, som …
— Till årorna, gossar! afbröt han ögonblickligt sin mening, då han i detsamma såg ett klart ljus utströmma från hvalfvet till den betäckta bryggan. Konungen kommer, till årorna!
Som en blixt sprang han dervid upp från sin plats och hoppade upp på hamnbryggan. Men om det nu var af verklig ålderdom eller han ville synas äldre än han var, nog af, så snart han kommit upp på bryggan, der han stannade midt framför sin båt, sänkte han hufvudet och antog en gammal mans hela trötta och allvarliga utseende.
— Hvilken vacker afton, hvilket skönt väder! yttrade drottning Maria Carolina, då de kungliga anlände till hamnen.
— I natt få vi mycket fisk, anmärkte konungen med välbehag. Ser du, huru sjöfoglarna sänka sina vingar och slå ned i vågorna. De veta nog, de, hvar fisken håller till. Låt oss styra ditåt.
— Ah, nej, nej, ers majestät! återtog drottningen. Jag vill icke fiska — det är ej roligt — det går så långsamt.
— Icke roligt? återtog konungen förundrad. Det är sant, att det går långsamt, men ihärdighet bevisar tålamod, och tålamod är en dygd på tronen. Hvad vill ni då, min drottning?
— Segla, ers majestät, segla! Vindarne svalka mig — färden går undan. Låt oss segla, ers majestät!
— Segla du, jag fiskar, jag.
Och under det konungen steg ned i en fiskarbåt, hoppade drottningen i den närmast derintill liggande.
— Vill ni fiska eller segla, baron? tillropade hon Armfelt, välj efter ert tycke!
Armfelt var icke obeslutsam i sitt val; med ett enda hopp var han genast nere i samma farkost, hvari drottningen redan befann sig, under det att seglen på drottningens befallning, liksom hvita vingar, snabbt utvecklade sig på sidorna om masterna.
Prinsessan Menzikoff och mylady Munk ville äfven om bord i drottningens slup, men alla platserna voro redan med fjäskande ifver upptagna, och de bestego derför den närmaste.
— Äfven vi segla ju hellre än fiska, yttrade prinsessan Menzikoff.
— Naturligtvis, vi segla.
Fröken Posse och öfverhofmästarinnan fingo plats i den lilla båten, som liknade ett palmblad.
— Seglen till! befalde den gråhårige båtföraren med en blick, full af mod, så snart han såg dem ombord.
Louise blickade förskräckt upp vid ljudet af den befallande mannens röst; men då hon betraktade hans ansigte och gråa skägg, sänkte hon lugnad åter sitt öga. Rösten tycktes henne nämligen så bekant, men ansigtet deremot fullkomligt obekant.
Med anledning af Adlerstjernas förmodan att ett djerft försök att bortföra fröken Louise var att förvänta, hade Armfelt vidtalat hamn-
