— Jag erinrar mig i denna stund Svartsjö, fortfor hon efter ett ögonblick, och en suck höjde hennes barm; ack, ers majestät, der sjunga också näktergalar.
Ljufva minnen, minnen från en tidigare ungdom, fylde prinsessans själ och gåfvo hennes utseende en högre, intagande och tjusande glans.
— Och det finnes god jagt också i Sverige? anmärkte konungen.
Vid denna för prinsessan så likgiltiga och främmande fråga vaknade hon upp, liksom ur en skön dröm.
— Ja, ers majestät, man jagar också i Sverige, svarade hon kallt.
— Och fiskar äfven?
— Man fiskar mycket.
— Det är synd, att Sverige ligger så långt borta, eljest skulle jag fara dit och jaga och fiska. Ers höghet har förmodligen fiskat vid Svartsjö, efter ni så mycket älskar stället?
— Ja, ers majestät, jag har fiskat der.
Tanken på fäderneslandet, på hennes egen ungdom och på Svartsjö hade som en poetisk reminiscens flugit genom Sofia Albertinas själ — och försvunnit. Hon var ännu i Neapel en lefvande suck från Sverige.
— Låt oss fiska, ers majestät, jag har goda ögon — hon hade åtminstone vackra — jag skall hjelpa er.
Prinsessan ville slita sig ifrån sina drömmar, derigenom att hon egnade hela sin uppmärksamhet åt den närvarande stundens förehafvande.
— Ers majestät, fortsatte hon, under det hon lutade sitt hufvud öfver relingen och blickade ned åt hafvets botten.
— Ser ers höghet något?
— Två stora, röda ögon betraktade mig ur djupet.
Konungen lyfte ljustret.
— Liksom silfver glänsa de blanka fiskfjellen emot elden. Han nalkas oss.
Konungen fixerade föremålet.
— Huru prägtigt rör han sig icke! Fenorna glimma som guld.
Konungen lutade sig framåt och rigtade ljustret.
— Rör honom icke, ers majestät, låt honom passera.
Konungen hörde ej prinsessans bön, utan stötte ljustret i detsamma med kraftig arm in i fiskens sida. Under de starka slag, som den, kämpande mot öfvermagten, dervid slog, stänkte vattnet skummande omkring.
Med verkligen beundransvärd skicklighet hade konungen skött ljustret, och han betraktade ej heller utan tillfredsställelse det på halfdäcket nu sprattlande bytet.
Upplyst af det i fören flammande blosset, gled konungens båt allt längre och längre ut, under det hans öga med en hafsörns säkra blick spejade efter rof. Väpnad med sitt ljuster, egde han också en örnklo, som icke förfelade sitt mål.
Hans fiskarlycka förvånade äfven prinsessan, och slutligen, van vid att se den ena fisken efter den andra uppdragas utur sjön, började
