284
och närmade sig en fackla, för att hastigt genomögna det, då på en gång båten så häftigt vickade till, att han var nära att störta omkull.
Ett utrop af fasa och förskräckelse ljöd på samma gång från båda sluparne.
För att hålla båtarne tillhopa, hade manskapet 1 den lilla båten hållit i relingen på den stora.
I det ögonblick som fröken Posse, understödd af en annan kavaljer, ämnade lemna den förra, släppte manskapet sitt tag och sköt kraftigt drottningens slup ifrån sig.
En dyning hjelpte dem härvid och vidgade afståndet emellan båtarne.
Under det att detta verkstäldes, såg man, huru den gråhårige båtföraren med våld förde fröken Posse tillbaka till sin plats akterut.
Men om också en och annan var för mycket upptagen af sin egen förskräckelse för att tänka på fröken Louises räddning, glömde Adlerstjerna likväl icke sin roll.
Med ett djerft och dristigt språng hoppade han i drottningens båt och derifrån hastigt vidare, för att om möjligt hinna om bord på den lilla båten.
Hela denna händelse försiggick mycket fort, fortare än den kan berättas. Armfelt hann knappast att se sig om, förrän den var verkstäld. Han märkte, utan att i första ögonblicket veta orsaken, huru Adlerstjerna ifrigt rusade förbi honom och gjorde ett djerft språng efter den lilla båten.
Språnget vittnade om kratt och smidighet, om mod och beslutsamhet, om raskhet och liflighet, och han tycktes för ett ögonblick ha lyckats att nå sitt mål, men blott för ett ögonblick.
Hans oförskräckthet visade sig vid detta tillfälle i en vacker dag. Balanserande öfver bråddjupet och omgifven af förräderi, tycktes han ej frukta någonting.
Hans afsigt var tydlig. Modigt ville han befria Louise ur banditernas våld och ändtligen lyckades han att få tag i vanterna; men i detsamma fattade den gråhårige båtföraren honom med kraftiga armar om lifvet och kastade honom tillbaka ned i djupet.
Adlerstjerna var dock en god simmare, och snart var han åter uppe, men emellertid hade båten, numera en utmärkt god seglare, med Louise om bord, aflägsnat sig med en vingad vinds fart.
— Adios! ropade båtföraren till de öfriga, under det han skrattande svängde sin hufvudbonad.
Förskräckelsen var allmän.
— Hvarför lemnade ni mig det der brefvet just i denna stund? tillspordes Adlerstjerna af Armfelt icke utan förtrytelse.
— Min gud, herr baron, hvem kunde ana något förräderi af sjelfva besättningen. Ni har sjelf sett att jag ej uraktlåtit något, för att hvad på mig kunde ankomma söka rädda fröken Posse. Ah, jag lider mera än ni kan föreställa er af denna skändliga idrott. Låtom oss förfölja dem!
