— Ni har rätt.
Det gjorde baron Armfelt till och med ondt, att han hade förebrått Adlerstjerna någonting. Han hade ju sjelf sett hans djerfhet, hans oförskräckthet. Hvarken fruktan för ett öfverlägset antal förrädare eller hafvets djup hade afhållit honom från att göra sin ridderliga skyldighet. Språnget, som han tagit, vittnade om sällspord djerfhet och kraft. Med drottningens tillstånd och på baron Armfelts befallning gaf man ett signalskott, för att sammankalla de öfriga båtarne, under det att Adlerstjerna erbjöd sig att med sin förfölja de flyende.
Skottet besvarades och båtarne samlades.
Adlerstjerna underlät ej någonting för att upphinna flyktingen. Han tillsatte seglen och uppmanade folket att äfven gripa till årorna. Blossen sprakade och farten gick med pilens hastighet undan. På afstånd såg det ut, som om flammorna jagade hvarandra.
Man såg också, huru den eftersta lågan kom allt närmare och närmare intill den första, under det att afståndet dem emellan oupphörligt minskades.
Men befälhafvaren i den första båten, som nu syntes vara en lika klok som rask och beslutsam sjöman, hvilken allt för väl förstod att sköta den lika väl som lätt konstruerade båten, insåg att elden endast var ett ledande märke för den förföljande, och kastade den derför öfver bord samt fortsatte flykten i mörkret.
Då blosset ej mera vägledde Adlerstjerna, försvann båten snart ur sigte för honom, och man förklarade jagandet efter den fullkomligt ändamålslöst.
Med ironiskt krökta läppar, befalde han att man skulle vända tillbaka till de öfriga båtarne. Knappast var vändningen likväl fullbordad, förrän han märkte liksom en hvit skugga, ett stort, af en god vind fyldt segel närma sig, under det att nio snöhvita årblad liksom armar i jemn takt arbetade på hvarje sida. I första ögonblicket trodde han, att det var någon af de öfriga neapolitanska småsluparne, som äfven lagt ut för att förfölja, men ombord fans ingen eld, och vid skenet af sin upptäckte han snart den engelska flaggan fladdrande från stången akterut. I detsamma passerade den tätt förbi honom. Farten var mera blixtens än pilens. Det skummande kring fören. Perlor stänkte kring årorna. Vinden hven i tacklen, men om bord var allt tyst. Man kunde ha trott att det var andar, som seglade fram; att det var en af de dödes båtar, hvarom sjömännen hafva så många underbara sagor att förtälja. Men vid roderstången stod här en ung man, med kikaren ihärdigt rigtad för sitt öga. Hvad såg han väl i mörkret? Han såg en svart punkt röra sig långt bort på vattenytan, såg den mot den klara ljusning, som den molnfria himmelen kastade ned öfver vågorna; han såg intet annat än denna punkt, men han släppte den ej heller ur ögonsigte.
Hans öga och denna punkt förblefvo orubbligt kikarens tvänne ändpunkter, tvänne oföränderliga poler, emellan hvilka hans båt lopp i rak linie framåt.
