Han talade med ett lugn och en trygghet, som visade att han kände sitt folk; och med ett lugn och en kraft, som endast öfverträffades af honom sjelf, utförde också manskapet hans befallningar. De älskade honom, emedan han var en tapper, rättvis och skicklig man, och han älskade äfven dem, emedan han tänkte detsamma om hvar och en af dem. Han behöfde icke slösa med några ord, han behöfde blott yttra sin vilja.
En kort stund innan Louise bortfördes från de öfriga båtarne, hade Döring passerat förbi dem. Då ljudet af det rop, som rädslan aflockade fruntimren, och slutligen skottet nådde hans öron, fruktade han att den fara, som Vincent sagt honom hota Louise, äfven inträffat. Med kikarn följde han den flyende båten och såg, att han ej misstog sig. Utan tidsutdrägt började han också sin jagt.
Den flyende båten tog vägen åt kusten af Pausilippo, ungefärligen, som han tyckte sig finna, i samma rigtning, som ruinerna af ett gammalt palats, fordom tillhörigt en af Neapels olyckligt ryktbara drottningar, Johanna II:a, voro belägna.
Detta palats, nu blott en sorglig erinran om tidens förstörande kraft och ett rof för böljornas svekfulla lek, var fordom en glädjens och nöjenas boning.
Om denna Johannas sista kärlek berätta häfderna ännu i dag en tragiskt rörande katastrof. Hennes sista kärlek egnades en ung man, Johan Caraccioli, men ärelystnaden tillfredsstälde icke hans hjertas alla fordringar och han svek sin kungliga mätress; drottningen hämnades dock qvinnan, och hans hufvud föll på stupstocken. Knappast var han för alltid borta, förrän sorgen i Johannas hjerta äfven hämnades hans död. Qvald af kärlek, tärd af saknad, dog hon kort derefter framför den tillbedde Caracciolis blodiga hufvud, som hon dag och natt betraktade.
Båda två ligga begrafna i S:t Giovanni kyrka.
Det var till Johannas gamla palats, der så mycken kärlek förr suckat, men der endast vågen vid stranden och vinden i cypressernas kronor nu hviskade, det var till detta slotts nu mera infallna torn och störtade hvalf, som den flyende båten tycktes styra kosan.
Man hade småningom nalkats kusten. Inom gränsen af bergshöjdernas och kullarnas skuggor försvann den molnfria himmelens sista ljusning. Synröret upphörde också här att göra Döring någon tjenst. Med förtviflan lade han det bort ifrån sig.
— Eld och lif nu i edra åror! tillropade han sjömännen. Dubbelt lif i hvarje bröst och hvarje arm!
Och han fattade sjelf styret.
— Om en qvart är allt förloradt. På denna qvart måste vi göra mera, än hvad vi förut gjort på en timme, eljest …
— Lefve den engelske sjömannen! Framåt, gossar!
Båten tog ny fart. Man kunde säga, att den lik en gazell hoppade lätt och snabb öfver vågorna.
