Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/292

Den här sidan har korrekturlästs

288

— Till nickhakarne! Ärlig, pass på!

Ärlig intog sin plats med den brinnande luntan i sin hand.

— Vid himlen, jag har ej misstagit mig om er, kamrater, vi hinna dem — hinna dem — se — de märka oss och öka sin fart — förgäfves.

Den lilla båten ökade i denna stund genom nya ansträngningar verkligen hastigheten i sitt lopp.

— Pass upp, Ärlig! Vi måste preja an dem. Fyr!

Det blixtrade till, och skottet rullade öfver vattenytan.

— Hallåå! anropade dem Döring. Gif er, eljest skjuta vi er i sank.

Ingen svarade; men å ömse sidor flög man fram.

— Löjtnant! ropade Ärlig.

— Hvad vill du säga?

Då vigtiga händelser inträffa, talar man ej mera än som erfordras. För att förstå hvarandra då, behöfves blott ett enda ord, en enda blick, en enda åtbörd.

— Man tänder luntan derborta.

— Man ämnar svara oss med ett skott.

Döring vågade ej verkställa sin hotelse, att skjuta dem i sank, emedan Louise var om bord der.

— Gör dig färdig, Ärlig, befalde han icke dess mindre.

— Färdig! svarade han.

En eldstråle sprutade i detsamma ur en af de små nickhakarnes mynningar på den flyende båten, tätt följd af ett dånande skott. Det hven öfver deras hufvuden, seglet darrade till, och kulan slog ett hål genom dess duk.

Om bord på Dörings båt tycktes man fullkomligt likgiltig derför; angreppet lifvade besättningen blott ännu ytterligare.

— Man vänder andra sidan till der borta.

— Andra nickhaken skall göra tjenst emot oss.

— Godt! vi gripa dem under tiden.

Båtarne voro helt nära hvarandra.

— Bort med luntan, Ärlig; en änterhake i stället!

— Klart, rapporterade han.

I detsamma brann den andra nickhaken af emot Dörings båt.

— Gif er! ropade Döring.

Kulan träffade slupens förstäf och slog in en bräda der.

— Båten tager vatten, rapporterade Ärlig.

— Vi äro i ljum sjö, svarade Döring. Begagnen änterhaken!

Ärlig kastade den, men nådde ej fram.

Döring hade misstagit sig, då han trodde, att de vände båtens andra sida endast för att skjuta, och att han derunder skulle kunna fånga dem. De hade vändt och äfven skjutit, men för att i samma ögonblick ila framåt i ny rigtning. Rörelsen var väl beräknad och aflägsnade dem åter ett stycke ifrån Döring.