Man var redan helt nära stranden och under det i ruiner förfallna palatset. Vågorna sqvalpade mot dess stupande kolonner, och vindarne susade i deras sönderbrutna fönsterbågar. Flaxande nattfoglar tillkännagåfvo med dofva läten sitt missnöje öfver att ha blifvit störda i sin hvila på en så ovanlig stund. Skrikande sänkte och höjde de sig i korsande halfcirklar öfver fartygen, liksom för att taga närmare kännedom om de objudna gästerna.
Döring gaf likväl ej akt på någonting, utom den flyende båten. Den bar hans lycka, hans lif, hans ära ombord.
En serie af små, men skickligt utförda manövrer började nu. Döning hann alltid upp sin fiende; men i samma stund, som Ärlig åter skulle kasta sin änterhake, gjorde alltid motståndaren en så fint och qvickt beräknad rörelse, att han fann sig bedragen. Båtarne liknade tvänne hafsfoglar, som med en vinges lätta och snabba rörelse visste att förändra rigtning och efter omständigheterna öka eller minska farten. Det var en örn och en glada, den förre var starkare och kraftigare, men den senare smidigare och lifligare i sina rörelser. Mer än en gång tycktes örnen slå sin mördande klo i den senares nacke, men en kastning åt sidan, en svängning med ena vingen, med ett ord, en rörelse, stundom af föga synbar, men i sjelfva verket af betydlig vigt, räddade åter den svagare. Döring måste beundra denna skicklighet, och skulle som sjöman ha velat trycka båtförarens hand, då han deremot nu beredde sig att stöta ned honom med sin värja.
Under detta lika djerfva som mästerligt utförda rulettspel båtarne emellan, hade man närmat sig intill ruinerna, i en bugt emellan tvänne utskjutande vallar.
Han beslöt att fånga dem der.
Man talade ej mera från något håll. Alla rörelser verkstäldes liksom af sig sjelfva. Hvar och en förstod hvad det gälde. Besättningen på hvarje båt handlade såsom en enda person. Ingenting sammansmälter menniskorna till en enda vilja, en enda kraft så mycket som faran. I dess degel upplösa sig alla eljest olika intressen i det enda gemensamma, i segerns eller räddningens.
— Mod, Louise! tillropade Döring den tillbedda.
— Döring, Döring! hörde han henne svara.
Hennes stämma darrade som ett eko af välljud i hans hjerta.
Redan hade man hunnit land. Den af Ärligs starka arm kastade änterhaken hade slagit sin krok fast i båtens sida, och besättningen stod färdig att störta öfver banditerna. Ögonblicket var afgörande.
— Gifven er! befalde åter Döring, eljest bereden er på det värsta.
Man mötte hans hotelser med ett hånskratt.
— Om någon enda af er, svarade den gråhårige båtföraren honom, sätter sin fot ombord här, kastar jag mig med detta fruntimmer i sjön.
Under det han talade, fattade han Louise om lifvet och lyfte henne upp, på samma gång han gjorde en hotande åtbörd öfver relingen.
