294
gatorna. Från alla delar af staden ljödo de djupt gripande tonerna till de ej mindre gripande orden: »Requiem aeternam dona eis». Slottskapellet var särskildt smyckadt i alla den katolska kyrkans emblem af djup sorg. Der var på drottningens särskilda befallning ett castrum doloris — i Frankrike benämdt chapelle ardente — föranstaltadt. Kapellets alla väggar voro klädda i svart, rikt siradt med silfverornament. I templets midt stod en katafalk, omgifven af insignier, alla häntydande på drottning Marie Antoinettes furstliga börd och värdighet. Katafalken uppbar icke, såsom vanligt, en sarkofag, utan i stället ett kors, hvarpå den afrättades namn stod skrifvet och vid hvars fot man såg en nunna inhöljd i sitt dok på en och samma gång både bedjande och sörjande.
Vid altaret knäböjde konungen och drottningen.
Det neopolitanska konungarikets dignitärer bildade ramen kring denna storartade och lysande sorg.
Men den mägtigt tilltalande tempelfesten bad icke blott, den sjöng äfven. Genom pelarhvalfven ljöd ett haf af toner, än stormande, såsom i en mörk natt af djup smärta, och än milda, såsom i en soluppgång af innerlig kärlek och försoningsfull frid.
Genom ingående underrättelser, dels vexlade emellan kabinetten och hofven och dels förekommande i tidningarna, hade ganska fullständiga meddelanden om Marie Antoinettes afrättning, och hvad som föregått densamma, kommit hofvet i Neapel tillhanda, men ännu hade drottningen likväl icke haft tillfälle att sammanträffa med någon, hvilken som åsyna vittne kunde för henne redogöra för tilldragelserna vid systerns sorgliga slut.
Drottningens önskan skulle i detta afseende likväl snart blifva tillfredsstäld.
För att litet närmare inviga våra läsare i de stora politiska tilldragelserna, sådana de utvecklat sig under den tid, som vi nu uppehållit oss under Neapels klara himmel, begifva vi oss härmed också direkte till ett af mottagningsrummen i det kungliga palatset, der vi snart skola få kännedom om dem.
Före oss finna vi der konung Ferdinand och drottning Maria Carolina jemte ett mindre antal af den kungliga familjens närmaste krets. Deribland återse vi en gammal bekant, som vi hoppas icke helt och hållet fallit ur våra läsares minne, vi mena vår gamle diplomat. I det ögonblick vi inträda, tilltalas han af drottningen.
— Ni vistades i Paris, säger ni, under de fasansvärdaste dagarne af min systers slutliga pinohistoria. Haf barmhertighet och berätta oss, hvad ni vet derom, hvad ni såg och hörde.
— Ers majestät önskar och befaller det?
— Jag önskar det, men jag befaller icke, utan jag ber.
— Måtte ers majestät icke ångra sim önskan! Hvad jag har att förtälja är djupt rörande.
— Tala, tala! Jag lider af att ej veta allt. Okunnigheten om
