26
I det ögonblick som dörrarne till helgedomen sprungo upp, strömmade ett verkligt litet haf af ljus ögat till mötes.
I det föregående hafva vi redan gifvit läsaren ett utkast till anordningarna der.
Mot den praktfulla och glänsande anblick, som hertigens sanctuarium nu visade, förblifver dock alltid vår teckning en lika ofullkomlig som svag och matt framställning.
Hvad själen är för blick och öga, är ljuset för färg och form. Blick och öga få först uttryck, då själen lifvar dem; färg och form erhålla det också först då ljuset förklarar dem med sin stråle.
I verklig solid rikedom är mycket i våra dagar illusoriskt emot hvad det fordom var; i prakt och glans stå vi dock icke tillbaka. Konsten vet numera att göra mycket af ganska litet.
I den starka belysning, hvari helgedomen strålade, visade det sig att ensamt penseln i ädel och smakfull stil förmått framtrolla de vackraste dekorationer, ornamenteringar och draperier samt här och der med slösande rikedom kastat eller stänkt ut omkring sig liksom ädla och färgskimrande stenar och smycken af den mest omvexlande och öfverraskande prakt.
Förlåten var icke dragen åt sidorna, utan dolde fortfarande sjelfva altaret. Trenne gyllene stolar stodo deremot på en upphöjning emellan pelarne framför förlåten. Då processionen inkom, förde Reuterholm hertigen fram till den mellersta af dem, hvarefter han sjelf tog plats i den andra. De öfriga slogo sig ned i karmstolar på sidorna rundt omkring.
Adlerstjerna, som för första gången var inbjuden att bevista detta enskilda så glänsande sammanträde i, hvad han förestälde sig, frimureriets högsta, hertigens enskilda grad, — om det ens kunde kallas för någon grad — intogs lika mycket af hvad han erfor och såg, som det hos honom framkallade den mest tilldragande och lifliga beundran.
Ehuruväl han, såsom gammal och hög frimurare, hitintills trott sig hafva tillhört landtlogens högsta grad, öfverraskades han nu af att finna, att det fans någon ännu högre än den.
Baron Carl Bonde, en vän och bekant från yngre dagar, hade vandrat vid hans sida under promenaden från hertigens enskilda rum till sanctuarium. Då han för honom förtrodde sin öfverraskning, genmälde denne:
— Var förvissad och öfvertygad om, min broder, att det i verlden ej finnes någon hemlighet, som icke eger en högre öfver sig; ingen mystér, som icke bortom sig eger en annan, ett hufvud högre. Jakobs stege med sina englar är en liknelse dertill. Låt vara att dess första stegpinne finnes här nere, men hvar slutar den öfversta? Innan englarna, den ena efter den andra, sjelfva uppflyttat vingarne se vi ingenting.
Verkliga förhållandet var väl, att sanctuarium åtminstone ännu vid denna tid var någonting alldeles eget i och för sig. Hertigen och
