Armfelt iakttog tystnad.
— Ers majestät vet att drottningen, er syster, kallades inför revolutionsdomstolen den 14 Oktober, fortsatte åter vår diplomat. Jag var närvarande vid tillfället. Jag fruktar likväl för att uppröra ers majestät allt för mycket med en fullständig och trogen beskrifning af det fasansvärda ögonblicket. Er syster var höljd i utslitna kläder, och ändå hvilket majestät i dessa trasor! Hennes hår var grått, och ändock med hvilken värdighet och stolthet uppbar hon icke sitt hufvud! Hennes utseende bar prägeln af någonting öfverjordiskt. Säkert uppmätte hon också icke verlden mera med någon jordisk måttstock, utan med det skuldfria medvetandets och den djupa resignationens. Ingen af den närvarande domstolspubliken kunde värja sig för det djupaste deltagande. I de flestas ögon darrade tåren.
— Skall jag omtala den sataniskt djuriska anklagelse, hvarmed akten afslutades och som för öfrigt brännmärker den med en råhet och grymhet, som väl är ensam i sitt slag.
— Tala, för all del tala!
— Det är motbjudande för mig att berätta, hvad jag hörde, och det blifver ej mindre motbjudande för ers majestät att höra det. Konventsledamoten Hébert anklagade nämligen den redan så djupt olyckliga för att hafva haft ett otuktigt förhållande till sin ej mer än åttaårige son.
— Barmhertige himmel!
— Hébert frambar till och med en anklagelseskrift, undertecknad af den åttaårige.
— Allsmägtige, evige gud!
— Vid denna lika onaturliga, som för alla i ögonen fallande, lögnaktiga och skändliga anklagelse tycktes läktarens alla åhörare på en gång vilja resa sig upp till drottningens försvar. En ovilja af nästan vulkanisk förtrytelse var nära att utbryta.
Vår diplomat var i detta ögonblick af rörelse nästan urståndsatt att fortfara.
— Hébert hade, återtog han dock efter en stund, i samråd med skomakaren Simon, gossens väktare, dels marterat honom med hugg och slag, dels berusat honom med bränvin, till dess han, så godt han kunde göra det, tecknade sitt namn under anklagelsen emot sin mor, en anklagelse, som han sjelf säkerligen icke ens förstod. Det skändligt afskyvärda i detta dåd blifver likväl än skändligare och än afskyvärdare, när man vet, att Hébert redogjort inför både municipalitetet och Jakobinerklubben för sitt tillvägagångssätt och af dem blifvit för dådet helsad med lifligt bifall. Nu uppträdde han äfven med båda dessa myndigheters bifall, för att söka vanära drottningen i hennes sista stund, ehuru vanäran naturligtvis föll tillbaka på anklagarne.
Alla åhörde diplomatens berättelse förstummade af fasa.
— Då Marie Antoinette förnam anklagelsen, fortfor diplomaten, förblef hon en stund tyst. Hvad som derunder försiggick inom henne,
