298
vet jag naturligtvis ej; men, för att döma af uttrycket i hennes ansigte, skulle jag nästan vilja säga, att en barmhertig gud, liksom för att döda anklagelsens fasansvärda egenskap, i detta ögonblick måtte ha berört hennes hjerta och liksom stannat dess pulsslag. Uttrycket i anletsdrag och blick stämplades till en början af så mycken stannad, jag skulle vilja säga till is förvandlad smärta, att man skulle kunna ha trott henne träffad af ett invärtes slaganfall, som på en gång förvandlat henne, der hon stod, till ett ännu sitt hufvud stolt uppbärande lik; hon lifvades likväl snart åter, i detsamma uttrycket öfvergick nära nog till en förklarad glans. Få qvinnor torde ha öfverlefvat ett sådant ögonblick som detta. Det var så mycken fängslande sanning i hennes höghet, så mycken förkrossande renhet i hennes stolthet, så mycken öfvertygande mildhet i hennes fasa och förakt, att hon på en gång afväpnade och tystade alla omkring sig.
— Hvad svarade min syster?
— »En mor kan icke svara på något dylikt», yttrade hon slutligen med halfqväfda ord; »jag vädjar till hvarje här närvarande moder».
— Ett doft sorl gick genom salen, och domarena vågade ingen vidare fråga. Hébert tycktes förintad. Tvenne dagar derefter eller den 16 Oktober föll drottningens hufvud på schavotten.
Alla de närvarande, som åhörde diplomatens berättelse, sänkte sina hufvuden. Drottning Maria Carolina gjorde ej några flera frågor.
Konungen tog deremot nu till ordet.
— Låt mig höra, huru ställningen i allmänhet för öfrigt är inom Frankrike. Ni kommer ju nyligen derifrån?
— Händelserna hopa sig i Frankrike på ett sätt, ers majestät, svarade diplomaten, att det vore omöjligt att fullständigt redogöra för dem alla. Vid första anblicken kan det förefalla, som om afgrunden skulle ha utsläppt och lössläppt alla sina mest diaboliska andar, för att trampa all häfd och ordning under sina fötter, för att hånskrattande jaga slägtet genom natt och dag till sin undergång, för att tvinga menniskorna att afsvärja allt högre gudomligt och söla jorden i blod. Frankrike blöder, för att icke säga förblöder, under den s. k. revolutionsdomstolens blindt dödande bödelsvälde. Robespierre, Couthon och S:t Just utgöra det franska folkets treenighet, och deras blodiga enhet är sjelfva revolutionen. Apostlar hafva de i massa: Barrère, Billaud-Varennes, Collot d'Herbois, Preiur, Robert Lindet, S;t André, Hébert med många flera. Under sistl. Juni och Juli månader aflifvade guillotinen ej mindre än 1,285 menniskor[1]. Lagen af sistlidne 17 September hotar med döden alla, som utmärka sig genom börd, rikedom, lärdom, ja, hvar och en som anses misstänkt, och misstänkt är hvar och en, som icke är ett blindt kreatur inför tyrannerna. Ett elakt förtal eller en spions anklagelse äro fullgoda skäl för att sätta schavotten i
- ↑ Enligt en noggrann uträkning af Prudhomme, skall under en tid af omkring 18 månader ej mindre än öfver en million menniskor fallit för mördare och bödlar.
