ligas blod, som flutit för bödlarne i Paris, ropa till den högste i himmelen, till furstarne och folken om hämd. Och de skola få den. Härarnes gud är en straffande gud.
Acton tystnade för ett ögonblick.
— Kosmopoliten, min herre, tillade han derefter till diplomaten, är sällan en god diplomat.
Acton upptog derefter sin klocka och betraktade den.
— Konseljen samlas i detta ögonblick. Befaller ers majestät att vi begifva oss till den?
— Gif mig armen, Acton. Vi gå.
Den slutna kretsen var härmed upplöst.
Några timmar senare såg man Armfelt och diplomaten vandra
fram och åter vid hamnen. Af deras lifliga rörelser samt af
ansigtsspelets vexlande uttryck syntes att ett samtal af vigt och värde egde
rum dem emellan.
— Allt, hvad ni berättar mig, är i högsta grad fasansvärdt, yttrade Armfelt, då vår diplomat slutligen tystnade, nåväl, — och Armfelt stannade dervid, slog armarne i kors och betraktade lugnt den gamle, gråhårige diplomaten — kan ni också nu tro, att en sådan förbannelse som denna revolution skall gå segrande fram ur striden, eller vill ni väl ännu häfda densamma såsom ett medel i försynens hand, ledande till en lifskraftigare verldsordning eller nyskapande omgestaltning af samhällenas och folkens utvecklingshistora? Jag kan icke tro det.
Diplomaten hade äfven stannat, under det Armfelt talade; när Armfelt slutade, fortsatte han åter sin vandring längs kajen, utan att på länge yttra ett enda ord. Han tycktes öfverläggande rådgöra med sig sjelf. Armfelt förstod allt för väl, hvad som föregick inom honom, och följde honom steg för steg, lemnande honom åt sina inre begrundningar, utan att afbryta tystnaden.
Omsider stannade vår diplomat och äfven han slog nu armarna i kors öfver sitt bröst.
— Edra frågor, baron, äro af allt för stor betydelse och vigt, att icke allvarligt öfvervägas, innan de besvaras. Hör på hvad jag vill säga.
— Jag hör. Intet enda af edra ord skall gå förloradt.
— Den tafla, jag uppdragit öfver Frankrike, står fast, förklarade diplomaten. Frankrike kan i närvarande stund sannerligen jemföras med en våldsamt upprörd syndaflod, hvilken synes i sitt djup vilja begrafva allt omkring sig. Man kan till och med icke mera på något håll se något land eller någon hamn, der de frossande, allt förstörande och bortryckande böljorna skulle kunna lägga sig. Men icke dess mindre tycker jag mig se en dufva — en enda dufva — sväfva med sitt oliv-
