304
blad öfver det bottenlösa, svarta djupet. Och denna dufva är en stor mensklig eller kanske rättare gudomlig idé.
— I himmelens namn, utropade Armfelt nästan förskräckt, förmår ni verkligen ännu upptäcka en menskligt ren och gudomligt hög idé sväfva öfver detta stormande haf af blod?
— Den idé, som efter min uppfattning sväfvar öfver den lössläppta och bottenlösa syndafloden, är den hänförelse, hvarmed folket i allmänhet omfattar frihetens stora grundsats, såsom lifsvilkoret för hela samhällsarbetet.
— Frihet? Kallar ni dessa upplösande, alla samhällsbygnadens bindande element upprifvande, tusental af samhällets ädlaste och redligaste män tillintetgörande, lika vilda som regellösa lidelsers ohämmade framfart för frihet?
— Er förvåning är befogad, och dock … Hänförelsen föder frihetskänslan; förstånd och erfarenhet uppfostra henne. Friheten i sin barndom är gemenligen sjelfsvåld; i sin mandom är hon åter en sjelfständig, men till mognad kommen mening. Så är förhållandet äfven här. Frihetskänslan i Frankrike är ännu blott en känsla eller en lidelse, men icke dess mindre är den dock en allt annat öfverväldigande inspiration. Sålunda ser jag henne sväfva öfver den skummande afgrunden med sitt visserligen ännu oskrifna olivblad, men, ehuru jag är allt för litet långsynt att upptäcka vare sig land eller strand, vare sig hamn eller famn, är jag dock af hela min öfvertygelse förvissad om att hon — frihetskänslan, dufvan — bebådar såväl det ena som det andra.
— Hvad mera dock?
— Verldshistorien intygar, att det alltid finnes en högre lifskraft hos alla folk, i hvilkas bröst en lefvande frihetskänsla arbetar, hvaremot de folk, hos hvilka slafveriet helt och hållet dödat denna känsla, i proportion deraf äfven sakna all högre uppfattning af verld och lif. Det är med menniskan som med djuren. Släpp lös en örn, och han skall i vild flygt svinga sig upp mot skyn; släpp lös ett lejon, och det skall i ohejdad och våldsam kraft tumla om. Släpp deremot lös en åsna — och hvad mera? Hon skall endast söka efter nytt mulbete. Franska folket är ett under århundraden fängsladt lejon, som nu slitit sig löst.
— Godt och väl; men äfven om så är, frågar jag dock fortfarande, hvad mera?
— Jag vill vidare säga, fortfor diplomaten, att de »menskliga rättigheter», som blifvit lagda till grund för det nya utkastet till en ny samhällsordning, äfven om de i mångt och mycket ännu ej fullkomligt rättsligt och rigtigt hvarken förstås eller tydas och än mindre visligt och klokt tillämpas, icke förty utgöra på den bottenlösa syndaflodens brusande vågor en, ja, jag säger det, en hel Noaksark, förande ombord en hel skeppsladdning af lefvande och välsignelserikt innehåll till en i väsentliga afseenden ganska ny mensklighet. Det ligger så mycken
