308
tyga både vänner och fiender att någon återgång icke fans, utan att de satte allt på den sista möjligheten. De måste öfvertyga samtid och framtid, att de i den rigtning, hvaruti revolutionen utvecklat sitt banér, icke allenast med omutliga vapen gingo sin väg framåt, utan ock framför allt att de, stå eller stupa, ämnade lösa revolutionens innersta uppgift, den att på ett störtadt tidehvarf bereda och uppbygga ett nytt; men de ville icke allenast öfvertyga verlden härom, utan jemväl förstärka sina kanske i det hela ändock svaga led, genom att både till utlandet och inlandet intaga en allt öfverväldigande ställning; till utlandet, för att afskräcka magterna att närma sig den vilda lejonkulan, och till inlandet, för att genom skräckväldet tvinga en och hvar, mot eller med hans vilja, att förena sig om deras sträfvanden. I de hemliga ordnarnes drakoniskt stränga lagstiftning samt deras inflytande i sådan rigtning på revolutionens karaktär och gång, hafva vi en ledtråd till detta föreställningssätt. Man hade invigt sig i dessa ordnar att icke skygga tillbaka för några medel, af hvad beskaffenhet de än voro, som ledde till målet, och de fortgingo blott på denna sin väg.
— Min anmärkning gälde likväl någonting annat, än allt detta, anmärkte Armfelt med en viss köld; min anmärkning gälde Ludvig den sextonde och Marie Antoinette.
— Ganska rigtigt; men i och med hvad jag nu anfört har jag äfven hänsyftat på dem. För min del kan jag nämligen icke härleda konungens och drottningens afrättande från några af dem emot nationen afsigtligt begångna, klandervärda handlingar; men de representerade en annan tid än den, som ingick. Deri låg det. Afrättningen härleder jag således, såsom den mig synes, uteslutande från politiska skäl. I konungens afrättande ser jag en krigsförklaring emot allena-styrandet; i drottningens återigen emot all, med ett enda ord sagdt, sängkammarpolitik, och i bådas fall — handsken kastad till en strid på lif och död emot alla monarkiska grundsatser. Domen öfver dem var en proklamation. Jag trodde också att hvad jag nyss yttrade skulle uppfattas så. Med denna dom lemnade man, såsom jag äfven yttrade, alla konsiderationer bakom sig. Man antog dermed, såsom jag sade, en ställning ända till den sista ytterligheten. Man ådagalade dermed likaledes att någon återgång nu mera ej fans. Man satte allt — staten och sig sjelf — på sista kortet. Med domen öfver den kungliga familjen lät man, för att så uttrycka mig, det gamla samhällets hela, såväl historiska som politiska grundfond på en gång springa. Det var den mest storartade mina, som någonsin blifvit antänd och sprungit i luften; minan utgjorde nämligen hela den skattkammare, som alla föregående århundraden samlat och uppstaplat kring absolutismens förnämsta grundsats: staten är jag. Hvad som påskyndade explosionen och kanske äfven ökade dess våldsamhet, var för öfrigt måhända blott en liten biomständighet. Hade Österrike och Preussen ej på det hotande och skymfliga sätt, som skedde, ryckt in öfver Frankrikes gräns, betviflar jag att katastrofen blifvit sådan den blef. Genom händelsernas mägtiga påtryck
