312
— Välkomna tillbaka, mina herrar! helsade han dem. Jag har väntat er.
Hvar och en af dem, den ene efter den andre, aflemnade nu sina depescher.
— Från Neapel, rapporterade den ene.
— Från Rom, den andre.
— Från Hamburg, den tredje.
Då den siste nedlade på bordet sina papper, betraktade Reuterholm honom med en mörk blick.
— Jag har blifvit uppehållen, herr baron, och rår ej för mitt dröjsmål; jag förmodar, att depeschernas innehåll skall rättfärdiga mig.
— Farväl, mina herrar!
Det kalla och högdragna sätt, hvarpå Reuterholm mottog och afskedade dem, var icke ovanligt.
Så snart han blef ensam, stannade han framför bordet, der de erhållna depescherna lågo. Han betraktade dem med en blick, som tycktes vilja läsa innehållet genom deras omslag. Han hade ej vågat låta dem gå genom någon annans hand, utan låtit kurirerna sjelfva öfverlemna dem till sig. Under det han nu betraktade dem, darrade han af en ofrivillig känsla, till hälften fruktan och till hälften nyfikenhet.
— Skola de väl innehålla tillräckliga bevis på Armfelts och hans partis brottslighet? frågade han.
— Skola de uppdaga en konspiration, nog vådlig för det allmänna, att jag må på en gång kunna krossa allt motstånd emot mig och på det tillintetgjorda gustavianska partiets ruiner plantera min fana?
— Hvilka namn skall jag väl här upptäcka? Huru långt skall jag väl finna dem redan hafva gått?
Han tog ett af paketen och vägde det i sin hand; men ett hastigt infall tycktes dervid glänsa till i hans öga, och han tog i den andra en på bordet liggande handling, undertecknad med hans eget namn.
— I detta ögonblick kan jag betrakta mig som en vågskål, hvarpå Sveriges öden ligga.
Och han vägde upp och ned med handlingarna.
— Du sjunker, yttrade han till den hand, hvari paketet låg. Sjunk! tillade han, och ett förfärligt leende smög sig dervid öfver hans läppar.
— Du stiger, talade han deremot till den andra handen, hvari hans egen namnteckning låg. Stig!
Sedan han lagt handlingarna ifrån sig, fattade han ett konvolut, i afsigt att bryta det, men kastade derunder en långsam blick omkring sig. Blicken stannade på dörren till det yttre rummet, och sedan han en stund begrundande betraktat den, reste han sig upp och sköt regeln för.
— Från Hamburg, yttrade han, då han bröt första konvolutet, och några små bref föllo i hans händer.
Tillfredsställelse och glädje uttryckte sig allt lifligare och lifligare i hans ansigte, ju mera han läste.
