28
vunnit en ny seger, och då slägtet, efter att ha förtrampat ormens hufvud, höjer sitt eget, stolt och förhoppningsfullt blickande omkring sig.
— Vi hafva i dag, käre bröder, den 19 Augusti.
Hans stämma ljöd fyllig, klar och ren genom helgedomen.
— I det stora arbetets, den brödrakärleks och upplysnings namn, hvars apostlar vi varit och äro, kan ingen dag vara betydelsefullare än denna.
— Den första tanken till detta sanctuarium tänktes i dag för tjugo år tillbaka.
Denna hans förklaring gjorde ett synbart godt intryck.
— Jag säger icke, mina bröder, att grundstenen i verkligheten då blef lagd till det; jag säger blott, att den första tanken då tänktes dertill.
Ordet till hela den festliga tillställningen var dermed angifvet.
Reuterholm blickade med en viss frimodig tillfredsställelse omkring sig.
Från begynnelsen var uti omätliga evigheter, fortsatte han derefter, den oändlige. Ett äro tre, såsom I väl veten, och tre äro ett. I det allt omkretsande ljuset strålade såsom en evig medelpunkt den eviges tron.
— I outgrundlig jemvigt utgjorde denna medelpunkt det högsta goda. Från densamma utstrålade i oräkneliga radier härlighetens ljus. Hvarje stråle i den oändliga rymden hade en och samma uppgift, den att skapa, det vill säga, att i anda elda och värma till lif.
— Ur den oändliges öfver allt annat och i allt annat fria anda emanerade sålunda frihetens ljus, ljusets frihet.
— Hvad gjorde ljus och frihet? De skapade verlden, de skapade jorden.
— Allt ljus är dock sådant, att det endast behöfver ett föremål för att framkalla sin motsats, skuggan; sådan är äfven all frihet, den behöfver blott röra sig för att framkalla en motrörelse.
Sjelfva skapelsehistorien utgör således frimureriets första uppenbarelseakt i harmoniernas enhet och i lagarnes oändliga vishet.
— Tvekampen var börjad.
— Medelpunkten var dermed icke rubbad; men den försvann bland molnen för de kämpande.
— Verldsfilosofiens heligaste och innersta mystér fortlefde emellertid genom bibelns årtusenden såsom ett traditonelt testamente.
— Då paradisets portar slöto sig bakom den första menniskan, vaknade hon upp till det verkliga lifvet vid foten af ett altare.
— Samma altare var den stjernbild eller fyrbåk, som räddande ledde Noaks ark fram mellan syndaflodens brusande böljor.
— De två pelare, som Henock uppreste, voro två emot himmelen af honom uppsträckta armar, som vittnande framburo inför den oändliges tron, att hans, den eviges, i skapelsen inlagda mysterier och vishet, grundtanke och mål ännu icke förgått.
