Alla tro sig förstå hvad kärlek är; hos ingen är den likväl densamma, emedan den tager väsende efter hvars och ens olika karaktär. Hos hertigen var kärleken svaghet. Hade fröken Rudensköld besvarat hans böjelse, skulle hon ha ledt honom som ett barn.
Det var detta, som det gustavianska partiet insåg, och hvarför det fordrade att hon skulle göra ett offer af sin kärlek på politikens altare. Det var också detta, som Reuterholm insåg, och hvarför han fruktade för utgången.
Han hade gjort mer än ett försök att binda henne vid sitt parti, men misslyckats. Han måste alltså störta henne. Det återstod ingenting annat.
Tankfull hvilade hertigen ännu sin panna mot fönsterposten, då dörren öppnades och en trotjenare inträdde.
— Redan tillbaka! yttrade hertigen.
— Jag har fullgjort ers höghets befallning.
— Läste hon brefvet?
— Nej, ers höghet.
— Hon mottog det likväl?
— Hon mottog det och …
— Och …
— Jag vet ej, om jag vågar säga …
— Säg ut, säg ut!
— Hon mottog det och kastade det ouppbrutet på sitt sybord.
Hertigens hufvud sjönk ned på bröstet; men i hjertat frossade vreden bland de förhoppningar, som nyss frodats der.
I denna stund inträdde Reuterholm.
Aldrig hade Reuterholm inträdt till hertigen i sina egna ögon mägtigare än i denna stund. Det syntes på hans yttre, han kände det i sitt inre.
— Ers höghet, började han, jag helsar er från brödernas osynlige stormästare inom den nordiska cirkeln.
Hertigen vände sig hastigt om, liksom han på ett obehagligt sätt blifvit störd i sina betraktelser.
— Han arbetar för oss, ers höghet, arbetar outtröttligt; han ber mig säga er, att ert öde snart skall gå i fullbordan.
— Mitt öde?
— Försynen har bland stjernorna tecknat en krona öfver ert hufvud.
Hertigen blickade endast med kall likgiltighet på Reuterholm. Hvad betydde väl i detta ögonblick en krona för honom? Hans tankar voro upptagna af andra föremål. Reuterholm märkte också att hans ord ej anslogo, och han kastade en forskande blick på hertigen samt anade hvad som försiggick inom honom.
— Jag har förfärliga saker att berätta er, började han åter, i afsigt att upptaga hertigens egna tankar; ni har rätt, ers höghet, att vara bekymrad, att klaga öfver otacksamhet. Man sviker ers höghet.
