Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/322

Den här sidan har korrekturlästs

318

Hertigens utseende fick vid dessa ord mera liflighet. Det var något, som nu sympatiserade med hans känslor i Reuterholms talesätt, och den anslagna känslan afspeglade sig genast i hans ansigte.

— Otacksamheten, ers höghet, står helt nära er. Akta er!

— Min gud, säger du det? Mitt hjerta tror dig. Du har rätt; det är otacksamt.

Reuterholm var van att blicka in i hertigens inre, och han behöfde endast ett halft svar på sina egna fraser, för att kunna upphäfva hela hans tankegång.

— Hämnas i tid, ers höghet, eljest skall ni sjelf omintetgöra ert ödes fullbordan.

— Ni vet icke, yttrade hertigen.

Men han fortsatte ej sin tankegång, utan vände sig bort, nästan förlägen.

— Jag vet, ers höghet, jag vet allt. Skulle ni icke ligga öppen för mig, nådige herre? Ödet har blott en enda nyckel till våra hjertan. Då det ena öppnas, öppnas också det andra. Jag lider, då ni lider. Jag känner, hvad ni känner. Hör mig, ers höghet!

— Tala, tala!

Reuterholm märkte, att hertigen återvände allt mer och mer under hans inflytande.

— Jag vill tala om otacksamhet, om förräderi. Ve oss, ers höghet, om vi ej i tid nedtrampa i stoftet de förrädare, som hånande våga resa sig emot oss. Ert fall är mitt; mitt fall är ert. Födda tvillingar, under samma stjerna, har försynen stält oss bredvid hvarandra för att försvara hvarandra. Ni är idén, jag är realiteten; ni är hufvudet, jag är armen; ni är den ledande, jag den arbetande kraften. Ers höghet, stunden är inne.

Den patos, hvarmed Reuterholm uttryckte sig, var en hvirfvelvind, hvars verkan hertigen sällan förmådde motstå.

— Från Neapel blåser en förpestad sirocko. Armfelt glömmer icke Sverige.

Då hertigen hörde Armfelts namn, spratt han till. Om han en tid fruktat och aflägsnat honom, hatade han honom nu, emedan han i honom såg det orubbliga hindret emellan sig och fröken Rudensköld.

— Armfelt, ja, jag förstår, Armfelt! Äfven aflägsnad till Europas yttersta ända, är han oss till hinder. Gifves då ingen fläck på jorden, der hans inflytande kunde upphöra, der han ej mer står mig i vägen?

— Jo, ers höghet, det gifves en.

— Vid himmelen, säg mig den, och jag skall förflytta honom dit.

— Ni svär det.

— Jag svär det vid allt heligt, svär det vid tre, fem och sju. Du vet ett ställe, ah, säg mig det.

— Grafven, ers höghet.

Hertigen studsade.