320
— Alldeles det.
— Och en flotta.
— Som ej glömmer sina minnen vid Hogland.
— Du har rätt, men i alla fall.
— I alla fall behöfva vi ej frukta kejsarinnan.
— Ej frukta henne?
— Alldeles icke, ers höghet; ty revolutionsplanen …
— Revolutionsplanen, säger du.
— Väntar jag hit med omgående post.
— Originalet?
— Rigtigt, originalet!
— Men det ligger ju i Abbe Herals och M:r Vignes händer.
— Låt så vara; men Abbé Heral och M:r Vignes …
— Hafva förrådt Armfelt?
— Icke det; men …
— Men …
— Båda två hafva blifvit arresterade i Düsseldorf på resan till Petersburg.
— Jag andas åter. Och original-handlingen?
— Som jag sagt, ers höghet, jag har den om ett par dagar, kanske redan i afton.
— Låt oss då icke dröja ett enda ögonblick. Ingen nåd, Reuterholm, kom i håg, ingen nåd. Armfelt må stå sitt kast. Han har sjelf nedkallat straffet öfver sitt hufvud, må det också skoningslöst drabba honom. Det vore ett brott emot min pligt, att af svaghet se genom fingrarne med honom, nej, nej! Lagen skall med allvar handhafvas, hör du det, Reuterholm. Jag vill icke höra talas om någon beskedlighet, någon eftergift. Sträng rättvisa, se der vår pligt.
— Men han är ej ensam, ers höghet, han har flere medbrottslige här hemma.
— I fängelse med dem alla, i fängelse med dem! Man har lekt alltför länge med mig, och det är nu hög tid att visa, det jag ej är en lekdocka, att jag verkligen är deras regent, att min magt …
— Ganska rigtigt, ers höghet, man har alltför länge misskänt ert regentskap.
— Det är det jag säger; man har vågat att misskänna mig; men jag skall visa dem, jag, att jag ej låter narras med mig. Låt mig höra, hvilka de äro!
— Först och främst är det Armfelt.
— Vi rapellera honom genast och sända ut ett par fartyg till Neapel för att återföra honom fängslad.
— Sekreteraren i konungens kansli, Ehrenström.
— Vi arrestera honom!
— General-adjutanten Aminoff.
— Arrestera honom, arrestera honom!
— Källarmästaren Forster.
