324
— Listan är tillräckligt lång nu, Reuterholm; låt oss sluta der.
— En enda återstår ännu, ers höghet, den farligaste af dem alla.
— Den farligaste?
— Den farligaste, jag upprepar detta ord, emedan denna enda är en qvinna.
Hertigen ryckte till. Han hade anat det.
— Men denna enda, Reuterholm, kan icke göra någonting i samma stund de andra blifvit undanröjda.
— Tror ers höghet det?
— Jag är öfvertygad derom.
— På hvad grund?
— På den enkla grund, att denna enda är, du sade det sjelf nyss, en qvinna.
— Men denna qvinna är er oförsonligaste fiende.
Med smärta erinrade sig hertigen nu hela hennes hårdhet emot honom.
— Hon hatar er.
Underrättelsen, att hon likgiltigt kastat hans bref på sybordet, rann honom i sinnet.
— Hon skulle kunna döda er, om Armfelt befalde det.
— Förfärligt! mumlade hertigen, kanske icke egentligen i anledning af Reuterholms yttrande, utan fast hellre på grund af sina egna tysta tankar.
— Vill ers höghet se, hvad hon tänker om er? Jag har tagit några bref med mig. Se här …
— Hon skämtar.
— Läs vidare.
— Hon är bitter.
Hertigens ansigte skiftade färg.
— Hvilka kränkande förolämpningar!
— Hvad säger ers höghet nu?
Hertigens läppar darrade, hans ögon började gnistra.
— Anser ers höghet också nu …
— Tyst Reuterholm. Jag vet hvad du vill säga. Intet ord mera för denna qvinna. Nej, nej, i fängelse med henne. Hon liknar de öfriga. Ah, min gud, huru dåraktig har jag ej varit! Jag trodde att det var äkta guld, men det var endast kattguld. Jag trodde, att det var en ädelsten, och det är blott en gatsten.
— Och ännu känner ni icke allt, ers höghet.
— Icke allt? Har du mera gift att hälla i bägaren, skynda dig, att jag må få tömma allt på en gång.
— Ers höghet känner ej, att hon försålt sina juveler?
— Försålt dem? I hvad ändamål?
— I kärlekens.
— Säg ut, hvad du menar. Jag är icke ett barn, ah, nej! jag är en man.
— Hon har sålt dem, för att värfva anhängare åt Armfelt.
