— Endast om ett enda ögonblick af jemvigt vid denna tid talar bibeln, det nämligen, då Moses befalde: sol, statt stilla! ty då stannade allting ett enda ögonblick omkring sin medelpunkt.
— Visast bland de vise var Salomo.
— Invigd i de eviga mysteriernas djup inlade och invigde han dem i det tempel han bygde.
— Alla de höga och hemliga vetenskaperna nedstego med detta tempel liksom från himmelen till jorden.
— Hvilande på eviga lagars grundval, erhöll verlden i dess heligaste inre, i dess sanctuarium, åter en medelpunkt.
— Salomos tempel — sjelft den största mystér — var likväl icke blott en begränsad verklighet, samlande i sig, såsom jorden, allt ljus, och såsom hafvet, all frihet, utan långt mera. Det var en oändlig symbol.
— Salomos tempel var frimureriets materiella uppenbarelseakt på jorden. Det gaf menniskan symbolik, sinnebilder, tecken och lösen.
— Under årtusenden hafva de visaste bland de vise alltsedan arbetat på att vidga ut öfver all verlden murarne till templet, på det att de skulle omfatta alla samhällen och alla slägter inom sin lika oändliga som heliga krets.
— I öster och i vester, i söder och i norr hafva under detta århundrade hörnstenarne till templet också blifvit åt alla håll utflyttade mera än någonsin förr.
Alla närvarande följde med odelad uppmärksamhet Reuterholms framställning. I blickar och rörelser såg man det djupa intresse han ingaf.
Under det talet fortgick, afbröts han på ett och annat ställe af bifallsrop.
Reuterholm egde också förmåga att begagna sig af ögonblickets lifliga flägt.
— Blicken omkring eder ut i verlden, yttrade han nu med höjd röst, och underbara syner skola varda eder uppenbarade.
— Lyssnen till hvad som sker i stort, ljöd hans stämma ännu högre, och I skolen förnimma basunstötar.
— Tecken och lösen gå kring verlden: tecknet är ljuset, lösen är friheten.
Auditoriet syntes hänfört. Man lutade sig fram liksom för att icke förlora något enda af hans ord.
Reuterholm drog härvid efter andan. Hans blick stannade derunder på hertigen, och det var som om ett förtroendefullt uttryck dervid vexlades. Man skulle nästan kunnat tro, att talet förut varit uppgjordt dem emellan, samt att den framgång det rönte gladde den senare, så uppmuntrande var blicken. Den paus Reuterholm likväl gjorde, väckte åhörarnes otålighet.
— Fortsätt, ropade man, fortsätt!
Hertigen instämde till och med sjelf deri, och den rörelse, som
