telse, aflägsnade sig Ehrenström, Aminoff och Franc. Forster dröjde ännu gvar.
— Fröken, började han.
— Ni är ännu qvar, Forster.
— Om någon fara hotar er, så blir jag alltid den siste vid er sida.
— Tack, min gode Forster, tack!
— Ni kan ej bli ond på mig, fröken, om jag säger er, att jag värderar er mycket, öfver allt annat. Jag har fått min brud här af er; skulle jag ej värdera er då? Men jag ärar också baron Armfelt, och jag har gjort det allt ifrån första ögonblicket han tilltalade mig. Jag glömmer det aldrig.
— Ni har godt minne. Berätta mig händelsen, käre Forster. Ni vet att jag intresserar mig för allt, som rör baron Armfelt.
— Det var den 21 April förlidet år, samma dag, som Ankarström för tredje gången led schavottstraffet på Hötorget. Baron var närvarande som öfverståthållare, och jag kom att stå helt nära intill honom. Det var kallt om dagen, så att Ankarström, hvilken lidit mycket, frös så han ordentligt darrade.
— »Forster!» tillropade mig baron, »vill du sälja din pels?»
— Jag hade en sjubbpels på mig.
— Hvarför icke, menade jag; den kostar 50 riksdaler banko.
— Och utan att jag ens tänkte på till hvad ändamål baron skulle begagna pelsen, var köpet uppgjordt, och jag tog den af mig.
— Men huru rördes jag icke, då han tog pelsen och gaf den åt Ankarström. Hur hårdhjertad Ankarström än var, såg jag en tår i hans öga, och jag kan heligt försäkra er, fröken, att han, ehuru smidd i bojor, likväl tacksamt lutade sig ned och kysste baron Armfelts hand.
— Ingen af Ankarströms vänner visade honom den ringaste välvilja; men baron Armfelt gjorde det, oaktadt det hat, som han naturligtvis måste hysa till sin konungs mördare.
— Det var ett vackert drag, fröken, ett drag, som jag aldrig kunnat glömma. Gud förlåte mig, men jag tänker ännu med rörelse derpå[1].
— Ni är en hederlig och bra karl, Forster, yttrade fröken Rudensköld; jag tackar er på Armfelts vägnar. När jag nästa gång skrifver till honom, skall jag ej glömma bort att nämna ett ord om er.
— Ack, ja! gör det, goda fröken; men det är ännu en annan sak.
— Ah, jag förstår. Ni vill tala vid mig om Marie. Ert bröllop är ju i afton. Brudkransen har jag flätat. Må den föra lycka med sig i ert hus!
— Visserligen vill jag äfven tala derom; men det är ändock något annat, som jag först ville säga.
— Tala oförskräckt, Forster; jag hör er med nöje.
— Saken är så, fröken, att jag är vän med en, som heter Alm.
— Nå-å?
- ↑ Denna tilldragelse är bokstafligen sann.
