Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/337

Den här sidan har korrekturlästs
333

Då Forster inträdde, såg han Bengt sittande vid ett midt på golfvet utstäldt bord, sysselsatt med att numrera och anteckna en mängd framlagda juveler och smycken, äfvensom andra dyrbara guld- och silfverpjeser.

— Fröken ämnar resa bort! anmärkte Forster förundrad.

— Långt derifrån; men de der småsakerna skola resa sin väg. Emellertid finner ni att vi hafva att göra. Helsa hjertligt Marie och säg henne, att jag lifligt deltager i hennes lycka och visst icke skulle uteblifva, tvingade mig icke pligter, hvilka äro lika heliga som dyrbara, att göra det. I morgon eller öfvermorgon skall jag i stället helsa på henne i hennes nya hem.

Så snart Forster lemnat fröken Rudensköld, inträdde hon till sin bror. Hon stannade vid hans sida och kastade en blick på anteckningarna.

Fröken Rudensköld hade af kärlek till Armfelt åtagit sig att i sin hand förena alla hans många korrespondenser i hufvudstaden, och framför allt att till den unge konungen öfverlemna hans skrifvelser och mottaga dennes svar. I samma stund som Reuterholm började misstänka henne, vidtog han likväl mått och steg, som allt mer och mer försvårade hennes ställning. Mer än en gång ångrade hon också sitt löfte till Armfelt utan att derför vilja bryta det. Hennes belägenhet blef ännu svårare, då Gustaf Adolf slutligen äfven sade henne, att han nödgats gifva hertigen sitt heliga löfte att aldrig öppna något bref, utan att öfverlemna det till honom, hvarför hon således hädanefter blott skulle säga honom brefvens innehåll. Den egentliga korrespondensen med Armfelt skrefs med chiffer, hvartill blott fröken Rudensköld och han egde klafven. Genom Franc mottog hon brefven från Italien och kringsände dem sedan här till deras respektive egare. De flesta af dessa svarade sällan skriftligen, utan muntligen, och fröken Rudensköld satte det i chiffer. En dag var hon befald till hertigen och skulle gå upp till slottet, då general Lagerbring infann sig och meddelade henne en vigtig underrättelse, hvilken genast borde nedskrifvas. Vagnen stod redan för hennes port, och hon var ännu icke klädd, då brefvet skulle förseglas för att kunna åtfölja den väntande posten. I brådskan fann hon ej reda på sitt för den Armfeltska korrespondensen vanliga sigill, blott ett hufvud, utan begagnade sitt vapen. Denna obetänksamhet blef ett af skälen, hvarför man sedermera trodde sig lagligen kunna beröfva henne friheten.

Under det hon lutade sig ned, granskade hon siffrorna på papperet.

— Det räcker ännu icke rigtigt till, fruktar jag.

— Jo syster, med denna brosch och med detta pannsmycke hoppas jag att summan skall bli tillräcklig.

Hon tog pannsmycket och betraktade det. En suck höjde hennes bröst.

— Du suckar, syster.

— Jag kommer blott ihåg, när jag första gången nytjade detta