— Nåväl, om jag icke vore din bror …
— Då skulle jag icke kyssa dig, men nu.
Och bror och syster slöto hvarandra hjertligt i sina armar.
— Om jag skall vara upprigtig, Bengt, är denna stund en bland de lyckligaste jag egt på många år: jag är lugn, jag känner mig tillfredsstäld, så öfverfull af frid. Hvarför kan det icke alltid vara så?
— Hvarför? Skall jag säga dig det?
— Ja, ja! gör det!
— Derför att du har ett ömt hjerta, syster.
— Men jag känner att det är ifrån det, som mitt lugn i denna stund härflyter.
— Naturligtvis; men det är också ifrån det, som all den oro kommer, hvilken du emellanåt erfar.
— Kanske har du rätt.
— Kärleken gör endast dem lyckliga, åt hvilka den bygger eget hem och egen härd; alla andra gör den olyckliga.
Bengt yttrade sig med försigtighet. Han ville icke upprifva några obehagliga erinringar.
— Vet du hvad jag någon gång har tänkt på? inföll fröken Rudensköld.
— Låt mig höra det. Det var länge sedan vi talade förtroligt med hvarandra.
— Om jag egde råd, ack, det kostar på mig att i denna stund vara fattig, så skulle jag för alltid lemna hofvet och alla de intrasslade förhållanden, hvari jag nu befinner mig. Jag skulle flytta på landet, vet du.
— Skulle du det?
— Jag skulle köpa mig en liten egendom och flytta dit med min mor.
— Men du skulle ej trifvas der.
— Ack jo, Bengt! Jag skulle trifvas på ett litet vackert, täckt ställe. Det skulle roa mig att ordna allt på ett nätt och trefligt vis omkring mig. Ensamheten är för mig ingen plåga, tvärtom en glädje. Jag vet att jag många gånger känt mig så lycklig, då jag fått andas ut under skuggan af ett träd, höra en bäck sorla på afstånd eller betrakta en enkel blomma. Jag tror att jag misstagit mig om min bana; det var ej för hofvet, det var för landet, som naturen skapade mig. Men hvad mera, det der är ändå blott en vacker dröm, som jag ej eger förmåga att göra verklig. Huru mycket godt går likväl ej förloradt för oss, derför att vi ej kunna genomföra våra. kanske vackraste drömmar?
— Du har ledsnat vid hofvet.
— Jag har det, Bengt, eller rättare, jag har ledsnat vid äregirighetens ständiga intriger der. Någon gång fasar jag till och med för min ställning midt ibland dem, och jag skulle vara nöjd att få slita alla band, och fattig och ensam aflägsna mig långt — långt ifrån dem.
