336
Men hvar skulle jag finna en plats, der jag kunde gömma mig för hela verlden? En gång inkommen i verldens vimmel, förföljes man deraf öfver allt. Ibland förefaller det mig, som om jag icke en gång egde frid i mitt eget hjerta.
— Du vet att jag icke alltid gillat dig, utan beklagat dig, syster, och dragit mig tyst tillbaka, bunden af det löfte, som du en gång affordrade mig; men nu, då du sjelf öppnar ditt inre för mig, vill jag bedja dig om en sak, bryt alla band med Armfelt.
Bengts framställning kom lika öppet som oförmodadt, och gjorde derigenom ett desto djupare intryck. Fröken Rudensköld sänkte sitt öga och förblef en stund stillatigande, liksom hade hon besinnat sig. Bengt ville ej störa henne.
— Om du höll af någon, Bengt, frågade hon slutligen, säg mig, skulle du öfvergifva vännen i den stund, han vore förföljd, landsförvisad, hatad — med ett ord — olycklig?
Bengt teg.
— Menniskan är fri, säger man; men är hon det verkligen? Är hon det i sin tanke? Är hon det i sin handling? Tanken blir hennes herre, händelserna hennes tyranner. Jag kan ej kalla mig fri. Jag är bunden af omständigheterna. Min egen böjelse att sluta mina närvarande förbindelser är lika upprigtig som din önskan, och ändock … Jag har åtagit mig att vakta vid tempeldörren till Armfelts lycka — skall jag lemna den? Oskiljbart har jag invecklat mig i hans öden. Öfverallt — i mina förhållanden och i mina tankar, i mina företag och i mitt hjerta — ser jag hans finger bestämma öfver mina beslut. Min lott är icke afundsvärd, och ändock … Det gifves ett, huru skall jag uttrycka mig, ett — ett — — låt mig kalla det blott för ett ändock i verlden, mot hvilket våra innersta önskningar så ofta stranda. Jag älskar honom, och jag älskar honom ännu så, som ingen qvinna älskat. Som himmelen omsluter stjernan i rymden, omslutes jag af min kärlek. Jag vet ingen gräns för den. Tyst, Bengt! Jag förstår allt, hvad du vill säga, och jag har sagt mig det sjelf tusende gånger. Du är åskmolnet, samvetets åskmoln, om du så vill, på min kärlekshimmel, och jag böjer mig på knä för detta moln och ber det förkrossa mig med sin blixt, men att icke beröfva mig min himmel. Ser du, Bengt, då jag sjelf önskat slita alla band, då jag önskat draga mig tillbaka på landet, var det icke för att upphöra att älska; utan det var för att upphöra med allt annat, utom det att älska. Då han lemnade Sverige, lade han bördan af alla sina bekymmer på min skuldra, och jag har burit den så godt jag kunnat; men med honom var likväl all min glädje borta. Hvilka qval hafva ej sedan dess också rasat genom mitt bröst. Jag har varit svartsjuk på den luft han andas, på den sol, som lyser honom, på den mark han trampar. Pris vare himmelen, jag är lugnare nu, och dock densamma; jag brinner, men jag brinner lugnt. Vore han här, skulle jag kanske kunna säga honom mitt farväl; men han är borta, och jag kan icke förråda honom. Mitt beslut är också
