Fröken Rudensköld rätade upp sitt hufvud och såg honom öppet och oförskräckt i ansigtet.
Hertigen kunde visserligen ha börjat sitt ämne med långt vigtigare anmärkningar, men juvelförsäljningen hade sårat hans egenkärlek, emedan den bevisat honom, att hon för en annan kunde uppoffra allt, till och med de prydnader, hvarmed den qvinliga fåfängan så gerna smyckar sig, då hon icke en gång hade en enda vänlig blick att skänka honom.
— Ni har sålt dem, min fröken, neka ej dertill.
— Jag förnekar det ej heller, ers höghet, jag har verkligen försålt dem.
— Ni medgifver det?
— Hvarför skulle jag neka dertill? Juvelerna voro mina.
— Onekligen, min fröken, men det hedrar ej ert omdöme, ja, jag går längre, icke heller er undersåtliga pligt.
Hertigen hade hoppats, att hon åtminstone skulle förneka försäljningen. Hennes medgifvande, och än mera det sätt, hvarpå hon medgaf saken, retade honom ännu ytterligare.
— Ers höghet, jag förstår er icke; skulle det vanhedra min undersåtliga pligt, att ha försålt mina juveler? Jag tillstår, ers höghet, att er anmärkning är en gåta, som jag är oförmögen att lösa.
— Min fröken, yttrade hertigen blott, hvarvid han lyfte upp handen, icke för att hota henne, men för att gifva ökad vigt ått sitt ord. Detta enda ord var, jemte rörelsen, så full af förebråelse, att fröken Rudensköld erfor en djup och smärtsam känsla.
— Försålt mina juveler, upprepade hon. Visserligen, men — men — jag vill säga, tillade hon, hvem kan förebrå mig för eller förhindra mig att ha gjort det?
Hertigen hade väntat, att hon genast skulle, fruktande och rädd, falla bedjande till hans fötter och lik en ångrande Magdalena vädja till hans misskundsamhet. Den stolthet, hvarmed hon bemötte honom, förtröt honom icke blott, utan härdade honom äfven emot hennes behag.
— Ni ser att ni är upptäckt, min fröken, således, ingen förställning mer. När masken är borta, är maskeraden slut.
— Om en undersåte någonsin är berättigad att fråga en furste, hvarför han förolämpar; om det någonsin kan vara en qvinna tillåtet att spörja en man, huru han kan kränka hennes heder: så vågar jag föra ers höghet dessa tvenne frågor.
— Och fursten svarar, att ni har sålt edra smycken för att värva anhängare åt en upprorsstiftare; och mannen svarar er, att hans hjerta har blifvit förfördeladt, och att hatet växer i den flyende kärlekens spår.
— Sålt mina smycken för att värfva anhängare? Min gud, hvad säger ni? Hvilken usel angifvelse, hvilken sårande beskyllning, hvilken bitter osanning!
