— Verlden var uppmätt med vinkelmåttet, framtidens djup pejladt med lodet, verkningssättet utstakadt med triangeln, arbetet började med spaden.
— Allting skapas tre gånger. Tanken och planen utgöra den första skapelsen, arbetet och verkställigheten den andra, fullkomnandet och afslutandet den tredje. Sanctuarium tänktes 1772. I tjugo år har det arbetat. Nu är det fullkomnadt.
— Tanken slog ut sin brödrakedja. Pröfningsordet samlade kring den kubiska stenen sina män. Arbetet fortgick. Allt fick sin medelpunkt i sanctuarium. Lösen och tecken utgingo derifrån. Adoniram uppstod åter ifrån de döde såsom Hiram. Abiram har fallit. Ljuset är åter frihet, och friheten är åter ljus. Sanctuarium har uträttat sitt verk.
— Från och med i dag hafva vi att grundlägga och börja ett nytt arbete.
— Sanctuarium skall flytta ut sina murar till ett Salomos tempel öfver land och folk.
— Medelpunkten skall i sina radier växa ut i cirklar, den ena utanför den andra.
— De hemliga vetenskaperna hafva i våra dagar knutit ett nät af hemliga förbund kring hela verlden. Hvem förklarar oss, hvarest de finnas eller hvarest de icke finnas? Jag har trampat på Frankrikes jord, på Italiens, på Tysklands, jag har äfven trampat på svensk och finsk jord, och templets heligaste hemlighet har ropat ur jorden: ljus och frihet! Savaletts ryktbara håla har tyckts mig ligga under hvarje torfva.
— I forna dagar sade man: staterna äro lika, men menniskorna olika; i våra dagar säger man: menniskorna äro lika, men staterna olika.
— Salomos tempel skall utjemna allt.
Många talare önska gerna litet storm omkring sig. Det är alltid mycket lättare att lägga in en liten klämm, när det stormar omkring oss, än när allt hvilar i solsken och lugn. Måhända var Reuterholm äfven en sådan talare. En talare är ofta nog äfven en skådespelare. Han stannade också nu midt i sin tankegång och såg sig liksom inspirerad omkring. Dervid rigtade han åter sin blick på hertigen, men denna gång stannade den äfven der.
— Vi hafva i dag, utropade han derefter, fattad, som det tycktes, af verklig hänförelse, vi hafva i dag att fira den tjugonde årsdagen af detta sanctuarium. Men hvem skola vi då i första rummet fira? — Hvem? om icke honom, om icke vår hertig! — Och han utsträckte dervid sina armar mot honom.
Reuterholms hänvisning grep hela brödraskapet.
— Ja! ja! ropade man om hvarandra, ja, ja!
— Det var i hans själ som sanctuarium först tänktes.
— Han var städse den fasta pelaren i detta sanctuarium, omkring hvilken vi alla samlades.
