346
För att ej förråda sig, stödde hon sin hand mot det lilla sybordet, på samma gång som hennes läppar smålogo.
— Ni har förrädt fäderneslandet, min fröken, fortfor hertigen. Jag känner hela intrigens väfnad. Ni är upptäckt.
Hon hade alltså ej misstagit sig; hon var verkligen upptäckt.
Jag skulle kunna visa er edra egna bref. Ni har lånat er till handlingar, som äro ovärdiga en undersåte; men, icke nog dermed, ni talar i dessa bref om mig och min regering på ett sätt, som visar att ni vida lättare kan förglömma er pligt, ert samvete, er ära, ert fädernesland, än edra små fantasier, än ert lynnes flyktiga böjelser. Jag har redan emottagit Armfelts revolutionsplan; ah, min fröken, ert öde ligger i min hand, kom i håg, i min.
Fröken Rudensköld kände sig helt och hållet tillintetgjord. Hon var nära att sjunka till hertigens fötter.
— I denna stund, fortsatte hertigen …
Fröken Rudensköld spratt till vid detta ord.
— I denna stund, upprepade hon.
— Äro ordres redan utfärdade att fängsla edra vänner och — er.
Hertigen dröjde något på det sista ordet.
Ännu stod fröken Rudensköld, men hon var blek som ett lik. Elden hade flytt från hennes ögon och styrkan från hennes lemmar. Hon skälfde, men hon stod ändock.
Det gifves stunder, då hjertat, likt ett stannadt ur, ej slår mera, och då tanken, lik en orörlig visare, endast pekar på en enda punkt.
Fröken Rudensköld befann sig i ett sådant tillstånd.
— Ni har spelat ett djerft spel, min fröken, återtog hertigen, ett förmätet spel. Under en intagande mask har ni dolt den intrigerande upprorsmakerskan. Ni antog marionettens roll, i hopp att ingen skulle se trådarne, som ledde edra rörelser. Ni har bedragit er. Hemfallen åt en häftig passion, har ni blindt öfverlåtit er åt dess sväfvande utflygter, färdig nu att falla ett offer derför. Brottet kräfver straff.
Fröken Rudensköld var i denna stund qvinna. Förkrossad sjönk hon till hertigens fötter.
— Nåd, ers höghet, nåd!
— Också jag har legat för era fötter och bedt er om nåd.
— Nåd, nåd!
Hertigen log.
— Hvar är nu ert mod, min fröken? Då straffet träder fram i all sin nakna sanning inför er, böjes ert eljest så stolta hufvud i stoftet. Nu beder ni mig, ehuru ni kunnat befalla öfver mig. Brottet har sitt samvete, straffet sin fasa. Dem fattar ni, men icke min kärlek. Hvarför skall brottet vara mägtigare än kärleken? Samvetet spökar, min fröken.
— Barmhertighet, ers höghet!
— Vill ni återtaga pensionsbrefvet?
— Min gud!
