tillägga. Gud har likväl varit med allting, som jag tagit mig till, och det är alltid hufvudsaken.
— Men besinna likväl, om nu — om nu …
Alm började stamma. Han kände sig nästan rädd för hvad han ämnade säga.
— Hvad skall jag besinna, tala ur skägget.
Forster å sin sida fruktade Alms halfva talesätt: han erinrade sig allt för väl, att det var på sådant sätt, han lockat sig till underrättelsen om den hemliga postgången till Armfelt.
— Besinna, om du nu på en gång, det vill säga på ett enda ögonblick, blefve beröfvad allt hvad du eger, alltsammans?
Forster kunde icke dölja en viss häpnad öfver det framstälda hugskottet. Minnet af Francs och Ehrenströms samtal hos fröken Rudensköld flög som en dyster påminnelse genom hans tankar.
— Allt, hvad jag eger? upprepade Forster.
— Som jag säger; först och främst din egendom.
— Det vore en förfärlig olycka, men jag finge väl ta saken kallt och börja på nytt. Det värsta vore för Maries skull.
— Men föreställ dig, att du äfven förlorade henne.
— Förlorade Marie? Ah, prata inga dårskaper. Icke sant, Marie, det är ej blott din hand du gifvit mig, utan äfven ditt hjerta?
— Något, svarade hon.
— Hör du …
— Men tänk dig den möjligheten, att du förlorade din frihet.
Forster besvarade ej Alms yttrande, utan vände honom endast ryggen, emedan han kände sig förtretad öfver att en af gästerna under ett för hans hjerta så dyrbart ögonblick som det närvarande skulle framkomma med möjligheter af sådan egenskap. I sitt eljest fromma sinne hyste han dessutom misstankar emot Alm, och han trodde sig nu få ännu större skäl dertill. För öfrigt märkte Forster, att Marie lyssnade till Alms prat, och att det smärtade henne.
Alm deremot kände sig stött öfver det förakt Forster visade honom; men lemnade ej derför sin plats.
Han visste, att han hvilket ögonblick som helst kunde tillintetgöra Forster och den synbara glädje och sällhet, som nu omgaf honom. Känslan af denna magt smickrade och roade Alm.
All lifvets härlighet är ett korthus, började han igen; för flägten af en vind är allt förbi.
— Så-å! yttrade Marie.
Hon var nu som alltid ganska fåordig.
Alm önskade väcka hos Forster en lefvande tillit till sin lyckas bestånd, ville hos honom framkalla ett slags framtidsförtjusning och just i det ögonblick, då allt log emot honom som vänligast och förhoppningsfullast, störta honom. Han märkte icke förr än nu, att han gått origtigt tillväga för att nå detta sitt mål.
— Lycklige Forster! började han på nytt.
