— En liten brunögd, frisk …
Ros efter ros slog ut på Maries kinder, på dessa blygsamhetens täcka blomster-rabatter; blixt efter blixt glänste fram i Forsters ögon, i dessa himlar, der hjertat så omedelbart urladdar sina sorger eller sina fröjder.
— Lycklige Forster!
— Ack, ja, du har rätt, hvem kan vara lyckligare än jag?
Alm hade nyss upptagit en hvit näsduk ur sin ficka. Då han såg verkan af sina ord, närmade han sig fönstret.
— Lyckliga Marie! tillade han.
Marie sänkte sina ögon mot golfvet.
Alm stod helt nära fönstret, och han lyfte upp duken, liksom för att torka sig i pannan.
— Och i sjelfva verket har jag ändå dig att tacka för min lycka, anmärkte Forster, ty det var du, jag förglömmer det ej, du, som gaf anledning till besöket på Liljeholmen den der aftonen, då jag …
Han ville säga, då han träffade Armfelt; men bröt tvärt af sin mening, emedan detta namn innebar för Forster ett helt politiskt parti, och han ville ej gifva anledning till något samtal i Alms närvaro, som angick det.
Icke dess mindre berörde Forsters ord just den tanke, som allra innerst herskade i Alms sinne, och nästan krampaktigt förde han den hvita duken mot fönstret samt gaf dervid det öfverenskomna tecknet.
— Hvad brudkronan klär dig väl, Marie, hviskade Forster.
— Tycker du det?
— Du har aldrig varit så vacker som i afton, du öfverträffar dig sjelf.
— Du smickrar.
— Ack, om vi vore ensamma, då skulle jag sluta dig till mitt bröst.
— Du är således nöjd med mig?
— Du gör mig till den lyckligaste varelse i verlden,
Alm gjorde ett nytt tecken utåt gatan.
— Också din kärlek, Forster, gör mig lycklig.
— Verkligen?
— Kan du betvifla det?
— Ack nej, jag läser det i dina ögon.
— Skälm!
— Jag ser det i rodnaden på din kind.
— Skalk!
Alm gaf det tredje tecknet.
— Jag vill bedja dig om något.
— Hvarom?
— Om en kyss.
— Ah, nej! icke här, icke nu.
Marie och Forster hade tagit plats vid sidan om fönstret.
— Hvarför icke?
