Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs

32

— Ifrån första grundläggningen af denna helgedom var hans öde vårt[1] och vårt hans.

— Mägtiga andar hafva talat i detta sanctuarium. Huru troget lyssnade han icke till dem![2]

— Mägtiga profetior hafva här förkunnats. Huru underbart hafva de icke gått i fullbordan!

— Mägtiga uppenbarelser, syner och drömmar hafva här ingripit eldande och ledande i händelsernas gång. Huru djupsinnigt tydde han icke meningen i en allsmägtig försyns underbara hänvisningar!

— Låtom oss, bröder, på denna festliga årshögtidsdag hembära honom hela vår hyllning; låtom oss gifva ett uttryck för alla de känslor af vördnad, som elda våra hjertan och lifva våra tankar! Såsom bröder invigda åt ljusets strid mot mörkret och frihetens mot förtrycket, låtom oss hembära honom vår varma och hängifna tro- och lydnadsed!

Reuterholm hade knappast hunnit att uttala de sista orden, innan han ånyo afbröts af sitt hänförda auditorium.

— Vi svära, ja, ja! Vi svära.

Hertigen reste sig upp. På den upphöjning han befann sig erbjöd han anblicken af en verkligt kraftig gestalt. Den starka belysningen kastade öfver honom en viss förklarande glans. På ett bjudande sätt, nära nog på en och samma gång både tackande och afbedjande, hade han utsträckt sina händer emot de församlade, och det låg onekligen någonting både tilldragande och tillmöteskommande deri. Ännu kom likväl intet enda ord öfver hans mun. Ingen kunde emellertid misstaga sig om, att icke en djup och sann rörelse uppskakade honom. Den så frivilliga hyllningen vittnade säkert inför honom, att de band, som förenade brödraskapet, ännu egde hela sin styrka. Säkert trängde denna uppfattning på honom såsom en erinran om månget öfverståndet

  1. Se Reuterholms bref till hertig Carl, i Bergman-Schinkels minnen, 2:dra delen, bilagan n:o 9.
  2. Uti ett af Reuterholms bref, dateradt Stockholm den 21 Oktober, till hertigen i Finland, åt hvilken konung Gustaf då öfverlemnat högsta befälet öfver armén, läses bland annat följande:

    »Huru kraftigt de förenade medationsmagternas sändebud arbeta uppå fredens återställande hos oss, är dock all apparance att man ej så hastigt går in deruti, innan de fina intrigerna hunnit mogna så mycket man önskar, för att åstadkomma en sådan hvälfning i nationen man vill, och emellertid är att befara, det nöden och förtviflan gör en kontra-operation här, som hvarken han blifva douce eller lycklig. Pjesen skrider ofelbart till sin dénouement. När den då sker, om kungen då kommer något vid, och min nådige herre är på andra sidan hafvet i en årstid då ingen öfverfart hit är möjlig, då är allt förloradt, då har det i så många år koncentrerade bittra hatet aldeles fria tyglar att förskansa sig här, i stället att om min nådige herre vore närvarande, med nationens admiration och kärlek, samt med lagerkransen om hufvudet, gjorde det en förskräcklig motvigt för kongl. huset och i synnerhet för min nådige herres person, som efter min tanke vid ett sådant tillfälle bör spela den briljanta roll, hvarom vi så ofta talat i biblioteket.»