dröm: hvad man då drömmer om lifvet är så intagande; det är ett litet paradis, som dyker upp med sin sällhet ur den darrande morgondimman. Sjelfva fattigdomen ser då något rosenrödt i sin framtid. Kärleken är en fe med trollspö, som till och med ur den naknaste borgsklippa manar fram något underbart och förtrolladt. Hvad skall denna stund icke vara för den rike, som redan förut eger allt, och nu äfven erhåller löftet om kärlekens glädje.
Alms blick hvilade orubbligt på dem. Han tycktes icke vilja förlora någon enda af de rörelser, som i deras ansigten så lifligt uttryckte, hvad de kände i sina hjertan.
Men oväsendet började slutligen formera sig i några bestämda ord, och Forster såväl som de öfriga hörde nu tydligt, huru man ropade:
— Bort med dem! Ned med dem! Hvad vilja de här? Bort, bort med dem!
Marie bleknade af rädsla, under det Forster närmade sig fönstret för att se, om han kunde upptäcka orsaken till folkets missnöje, och emot hvilka eller hvilken det kunde vara rigtadt; men då man på gatan märkte honom, helsades han med ett lifligt och vänligt hurrarop.
— Hör du, Marie, oväsendet gäller ej oss. Lugna dig, min vän!
En af marskalkarne nalkades likväl nu Forster och bad att få tala vid honom. Men knappast hade de vexlat ett par ord med hvarandra, förrän den mest synbara smärta och fasa visade sig hos Forster.
Blek som en skugga famlade han med handen eftet en stolskarm, emedan hans ben vacklade under honom.
Hans läppar darrade, liksom för att tala, men intet ord kom ifrån dem.
— Hvad beslutar du? sporde marskalken slutligen.
— Hvad kan jag göra? Naturligtvis måste jag följa; men Marie — jag har ej mod att underrätta henne.
— Du måste sansa dig för hennes skull.
— Ja, ja!
— Säg henne, att en angelägen affär tvingar dig att genast begiva dig till staden. Vi skola sedan småningom underrätta henne.
— Barmhertige gud!
— Mod emellertid! Saken torde snart vara utredd och …
Nödvändigheten gör ofta menniskan starkare än hon i sjelfva verket är. Nödvändigheten gjorde åtminstone Forster det i detta ögonblick.
Emellertid hann Forster icke att ens börja ett samtal med Marie, förrän dörren till salen uppstöttes och en mängd okända, grälande karlar störtade in, under det de oupphörligt knuffades om och mot hvarandra.
— Hvad vill det här säga?
— Ut med er!
— Ut! ropade bröllopsgästerna.
Med anledning af dessa ej tvetydiga befallningar, lugnade sig de grälande något, och man beredde sig att ingå i förklaringar.
