som hvilade på hans skuldra, det var en vingskjuten turturdufva, som blickade rädd, nästan döende, omkring sig. Forster sjelf tycktes mindre bry sig om arresteringsordern än om Marie.
Alms uppträdande ingaf polisbetjeningen åter mod.
— Ni måste följa oss, en vagn väntar der nere.
From knöt sina båda händer, och hans ansigte blef mörkgult af vrede.
Någon röst höjde sig emellertid ej mer emot Forsters arresterande, tvärtom trädde många öfver på rättsbetjeningens sida, och Forster, som sjelf aldrig ett enda ögonblick sökt motsätta sig den, förde nu Marie till en soffa, för att nedsätta henne der och öfverlemna henne i sina vänners vård.
Froms blick var deremot orubbligt fäst på Alm.
Uppträdet var eljest smärtsamt, nästan sönderslitande.
Marie tycktes icke rigtigt veta, hvad man gjorde med henne. Nästan vanmägtig, som hon var, fick man behandla henne huru man ville.
Till och med Alm kände sig rörd.
Endast From förblef hård, liksom förvandlad till sten.
— Min lycka måste gå till sitt mål öfver deras hufvuden, tröstade sig Alm. Ödet vill det. Ingen kan hjelpa det.
En stunds tystnad hade uppstått i rummet. Klädd i sin bruddrägt, satt Marie i soffan, mer liknande en död än en lefvande. Bruddrägten var en förfärlig kontrast till den smärta, som uttryckte sig i hennes ansigte.
Olyckan går med en lidande guds tysta fjät fram ibland oss.
Marie var skön, der hon satt lika tyst som blek och tillintetgjord. Deltagandet för henne var enhälligt. Så skulle en konstnär måla sorgen, klädd såsom lidandets brud.
Forster ville begagna sig af denna Maries nästan medvetslösa belägenhet att aflägsna sig. Alla förstodo hans afsigt och öppnade väg för honom, äfven Alm förstod den och beslöt att följa honom, emedan han önskade att sjelf så skyndsamt som möjligt få underrätta Reuterholm om arresteringen och mottaga sin lön — sin belöning — och han log af glädje vid denna tanke, emedan han trodde sig ändtligen nu hafva fått ett rigtigt tag i lyckans rockskört och beslöt att ej släppa det, kosta hvad det ville.
Han följde också hvarje Forsters rörelse med en nästan rofgirig blick, liksom fruktade han för möjligheten att ändock på något sätt kunna förlora honom.
Så kom han ända till dörren, då Froms blick föll på honom. Forster hade nyss förut lemnat rummet.
Alm upptäckte ett så kallt och omutligt hat i Froms blick, att han hoppade till af förskräckelse och sökte smyga sig fram. Knappast hann han likväl till dörren, förrän Froms muskelstarka arm lade sig på hans skuldra så tungt, att benen böjde sig under honom, och ett anskri ovilkorligen lopp öfver hans bleknade läppar.
