ty jag älskar och vet att jag älskas; men äfven i palatset skall du vara så fattig, hertig, som om du bodde i ett fängelse, emedan du älskar utan att älskas.
— Underbara kärlek, ifrån dig strömmar allt skönt och härligt, allt vackert och ljuft. Betraktar jag himmelen, så ser jag i dess oändliga klarhet och i dess praktfulla stjernor endast guds kärlek. Betraktar jag jorden, så blomstrar samma kärlek upp i yppiga och doftande färger, eller bryter der fram ur djupet i glänsande lågor, i snöhvita eller purpurröda flammor. Hvad gör lifvet så skönt, och hvad gör döden så lätt? Kärleken. Hvad gör mannen så stolt och modig, och hvad gör qvinnan så skön och mild? Kärleken. Hvad är det, som gör hans blick så klar och hennes läppar så friska? Kärleken. Paradiset var ett fängelse, intill dess kärleken kom; först med den blef fängelset ett paradis. Ack, hertig, hvad jag likväl är lycklig och rik i jemförelse med dig!
— Du vill fängsla mig, derför att jag fängslat dig. Med all din magt förmår du likväl ej inspärra mig i ett sådant fängelse, som det, hvari jag inspärrat dig. Jag förlåter din vrede, den är vanmägtig.
— Att vara fängslad, är egentligen att vara ensam. Det är ingenting annat jag önskat. I ensamheten lefva mina fantasier kärlekens högsta lif. När var jag lycklig, om icke då jag var ensam? Visste du, hertig, att du gör mig lycklig, då du fängslar mig, så gjorde du det säkert icke.
— Hvad kan jag önska mig bättre än ett fängelse? Derigenom befrias jag ifrån min bekymmersamma ställning mellan partierna och får lugnt afvakta den tid, då Armfelt återkommer och löser mig derur. Intill dess får jag i frid drömma derom. Måtte man snart föra mig i fängelset!
— Bör jag likväl icke underrätta Ehrenström, Franc och de öfriga, om hvad hertigen sagt mig? Men hvarför? Hvad hafva de i det hela att frukta?
— Hertigen talar om en sammansvärjning. Arme furste! Han är ej lyckligare i sina politiska förklaringar än i sina kärleksförklaringar. Jag vet ej af någon annan sammansvärjning än den, att få bort Reuterholm och få hem Armfelt, och hvem skulle väl kunna anse det landsfarligt och riksförrädiskt?
— Må Ehrenström, Franc och Aminoff, så väl som alla de andra, derför sofva godt. Det vore synd att väcka dem med en barnskramla.
— Då de sjelfva talade om möjligheten att blifva upptäckta, visade de rädsla. Saken är likväl mindre farlig än ledsam, mindre ledsam än enfaldig.
— En gång hotade Reuterholm mig. Jag mins, att jag log deråt i mitt hjerta. Hade han hotat dessa herrar, skulle de säkert darra. I sjelfva verket äro karlarne räddare än fruntimren; det kommer sig deraf, att förståndet är fegare än hjertat, emedan förståndet ser faran, då hjertat endast lifvas af pligtkänslan.
