En lock nedföll på hennes axelblad. Hon ringlade upp den och sökte fästa den bland de öfriga, men den nedföll åter, som om den älskat att få hvila sig på den sammetsfina bädden.
Liksom hade hon haft en liten kärleksgud att leka med, logo hennes läppar, under det hon tog locken i sin hand och kastade den upp och ned.
På toilettbordet, nu mindre rikt försedt med prydnader än förr, låg ett ensamt, enkelt halsband af vaxperlor.
Hon upptog det och slingrade det i flera hvarf omkring sin hals, allt emellanåt kastande en pröfvande blick i spegeln för att se, om perlorna klädde henne eller icke.
Under det hon var sysselsatt dermed, återfick hennes utseende allt mer sitt friska och glada uttryck. Hennes blickar blefvo eldigare och hennes rörelser barnsligare.
Vid sidan af toiletten stodo några utmärkta blomsterväxter, hvilka egentligen utgjorde hennes enda sällskap.
Med dessa blommor brukade hon tala. Hvad hon då var ledsen, att icke äfven de kunde svara henne.
Huru mycket skulle ej dessa blommor och hon haft att förtro hvarandra!
Nu bröt hon en af de vackra blommorna, ehuru det nästan gjorde henne ondt i hjertat; men det fick ej hjelpa — hon hade fått ett infall — hon ville infläta blomman i sina lockar.
Snart gungade den också i en af dem, men locken förmådde ej bära sin börda, äfven den nedföll på axelbladet.
Hon tyckte ej om det.
I stället bröt hon ett par blommor till och flätade dem till en liten krans.
Kransen klädde henne bättre, och hon log ånyo mot sin bild i spegeln.
Hon tycktes nästan leka med sig sjelf såsom ett godt barn. Men på en gång föll hennes blick på den mer än ovanligt enkla, knapt nämnvärda drägt, hvari hon för öfrigt befann sig, och hon stannade i sina små lekande försök att pryda sig.
— Jag är likväl en toka, tänkte hon — min gud, hvad jag är barnslig!
Och hon lösgjorde nu den lilla kransen från sitt hufvud.
— Den passade mig likväl icke så illa, tänkte hon dervid. Hädanefter skall jag oftare, än jag hitintills gjort, begagna mig af lefvande, naturliga blommor. De äro så täcka, verkligen täcka!
I detsamma slogo stadens tornur tre qvart till tolf.
— Min gud, ropade hon, redan så mycket! Huru narraktig jag är!
Och småskrattande åt sin egen barnslighet, hoppade hon lätt som en vind åter i sängen. Nattlampan flämtade också nu till, och knappast hann hon att draga sparlakanen tillhopa, förrän lågan slocknade.
