den ur byrån, men förebrådde sig derjemte att hon icke också förstört papperet. Hvar skulle hon nu göra af det?
Oförmärkt gjorde hon likväl ett litet hål på öfverdraget af madrassen och instoppade chiffern deri.
Klockan tre aflägsnade sig alla, utom major Bratt och officern af vakten samt soldaten, hvilka anbefaldes att qvarblifva och ej släppa henne ur ögonsigte.
Soldaten hade icke ett enda ögonblick lemnat sin post vid hennes hufvudgärd.
Den råa oförsynthet, hvarmed fröken Rudensköld redan blifvit behandlad, smärtade henne mycket; men hatet hade beredt henne ännu svårare lidanden.
Justitiekansleren jemte Aminoff och Ullholm hade knappast aflägsnat sig, förrän major Bratt framträdde till hennes säng.
— Huru lycklig är jag icke, yttrade han, under det han lade armarne i kors öfver bröstet, huru lycklig, som ändtligen får betrakta er så här på nära håll. Vid gud, ryktet har icke ljugit, ni är verkligen intagande.
Fröken Rudensköld vände sig med förakt ifrån honom. Hans fräcka ord särade henne djupare än justitiekanslerens och polismästarens isande köld.
— För tusan, ni blir stött, min nådiga fröken, och ändock är jag sjelfva artigheten. Var emellertid så god och vänd hit ert ansigte, jag ber er: det är framför allt edra ögon, som äro så ryktbara, man säger oemotståndliga. Bah, jag vill slå vad, att ni i alla fall ej förmår tända mitt hjerta i brand.
Uppskakad af dessa förolämpningar, tillrättavisade hon honom med harm, men det ökade endast ännu mer hans oförsynthet.
— Kom hit, kamrat! ropade han till vakthafvande officern, kom hit! Jag svär, att ni icke sett någon qvinna skönare i sin vrede.
Den tillropade officern hade likväl den ädelheten att afslå uppmaningen.
Leende och med korslagda armar betraktade Bratt emellertid sitt offer.
— Lemna mig, min herre, jag vill stiga upp.
— Det får ni göra i vår närvaro. Vi äro befalde att ej lemna er.
Förundrad fäste hon sina ögon på honom. Man kunde säga att de stannade af öfverraskning, stannade i en glänsande stråle.
— Fäll då ned gardinerna omkring mig; hör ni, major, fäll ned dem, eller befall er soldat att göra det.
— Ni misstager er, min fröken; gardinerna få ej nedfällas.
— Ni kan ej vägra mig att kläda mig — att stiga upp.
— Visserligen icke — var så god.
— Aflägsna er då eller nedfäll sparlakanen, ni förstår …
— Hvarken det ena eller det andra. Ni hörde sjelf, att vi ej få lemna er ur ögonsigte.
