374
— Ah, major, ni är en dålig varelse.
— Min fröken …
— I stället för värja borde ni bära fångvaktarenyckeln och i stället för svensk officers-kokard polisbetjents-brickan. Ni är befald att bevaka mig, men icke att förolämpa mig; er pligt bjuder er att tillse, det jag ej undkommer er; er egen heder, såvida ni eger någon, bjuder er att respektera mitt kön.
Fröken Rudensköld talade med en värdighet, som jagade löjet från Bratts läppar, med ett lugn och ett allvar, som gjorde honom förlägen, och med en känsla af det rätta, som kom honom att blygas.
Han tvekade likväl, hvad han borde göra.
— Aflägsna er, herr major, jag befaller er.
Den säkerhet, hvarmed hon talade, förtröt likväl Bratt, och för att trotsa den svaga, hvilken endast i sitt köns namn egde rättighet att fordra ett ögonblicks ensamhet, beslöt han att stanna.
— Ni glömmer en sak, herr major.
— Må vara; men jag glömmer ej min pligt.
— Ni glömmer, att jag eger en bror.
— Än sedan?
Fröken Rudensköld var knappast mägtig sig sjelf. Hon kände att hjertat ville smälta i tårar, och likväl förblefvo hennes ögon torra. Känslan bjöd henne att bedja om barmhertighet, på samma gång den kränkta qvinligheten revolterade mot det förakt, man visade henne. Endast qvinnan kan känna hvad en sådan förolämpning vill säga, som fröken Rudensköld led, och likväl kan icke någon annan än en man rätt fullkomligt hämnas den. Hade hon kunnat draga värjan i denna stund, hade hon ej vädjat till sin bror. Hon egde emellertid ingen annan än honom, och hon kände hans mod.
— Han skall hämnas hvarje förolämpning ni begår emot mig.
Bratt slog till ett flatskratt.
— Jag har tuktat pojkar förr, min fröken; skall göra det nu med, om det behöfs. Kläd ni på er, jag blir qvar.
Fröken Rudenskölds mod var förbi. Hon drog täcket öfver hufvudet och ville gråta tyst ut sin smärta. Men hon egde ej ro att länge förblifva så. Sjelfva hennes qvinlighet bjöd henne att kläda sig och stiga upp. Hon önskade sig dertill en enda minut, blott en enda.
— Herr löjtnant, yttrade hon till den andre officern, då hon åter lyfte upp hufvudet öfver täcket, Jag förmodar, att ni är officer af vakten.
— Rigtigt, min fröken.
— Ni har hört, hvad som här passerat.
— Det har jag.
— Vill ni göra mig en tjenst?
— Med största nöje, om det står i min magt.
Den unge mannen hade med obehag åsett det råa sätt, hvarpå Bratt behandlat henne.
