— Ni lofvar mig det. Nåväl, haf då den vänskapen och rapportera till hertigen, så snart ni kommit af vakten, hvad som här passerat. Ni skall ej lida något derför; jag är säker derpå.
Fröken Rudensköld visste väl ej, om hon bedömde hertigen rätt, men hon ansåg det icke troligt, att hans hat skulle kunna tillåta hvem som helst att skymfa henne.
Bratt studsade också vid det så lugnt framstälda uppdraget, och han belöt att gå en medelväg.
— Ni vill således nödvändigt stiga upp?
— Ja!
— Och fordrar, att vi skola aflägsna oss?
— Visserligen!
— Vi skola efterkomma er önskan, men soldaten måste stanna qvar här inne, der vid dörren.
Ehuru major Bratt och officern af vakten aflägsnat sig, och posten intagit sin nya plats, tvekade fröken Rudensköld, huruvida hon skulle stiga upp eller icke.
Soldaten betraktade henne med oafvänd uppmärksamhet.
— Du måste också lemna mig, anmärkte fröken Rudensköld.
— Jag vågar ej, fröken, och majoren skall ej samtycka dertill.
— Du måste.
— Kom i håg min pligt, fröken; jag måste lyda. Men …
— Men …
— Jag kan ändå göra något.
— Låt höra.
— Jag blundar.
— Du blundar?
— Det är synd om er; förlåt mig att jag säger det.
— Nåväl, du blundar.
— Det är sant, jag blundar.
— Svär mig det.
— Ni tror mig således icke, utan att jag svär?
— Jo, min vän, jag tror det. Således …
— Jag blundar redan, fröken; kläd ni er.
Och förlitande sig på gardistens löfte, påtog hon skyndsamt sina kläder.
Det är icke skäl att här uttrötta läsaren med att fullständigare beskrifva alla de gemena och usla försök, som antingen det magtegande hatet eller en tjenstfärdig, rå förföljelseanda begagnade, för att förbittra hennes belägenhet.
Vi anse oss endast i utdrag ur hennes egna, framför oss liggande memoirer böra meddela efterföljande:
Så snart hon var klädd, återkommo Bratt och vakthafvanda officern. Klockan sex på morgonen aflöstes den gamla vakten, och tvänne garnisonsofficerare jemte en annan soldat öfvertogo den. Äfven dessa
