Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

34

bjuder oss att med samlade krafter beslutsamt börja och oförtröttadt fullfölja tempelarbetet.

— Framtiden, säger man, är förborgad; men i det uppväxande slägtet står icke desto mindre framtiden alltjemt vid vår sida. Framtiden beror uppå, huru vi uppfostra den.

— Såvidt det i mensklig magt står, skall jag också öfverlåta i edra egna händer att genom uppfostran och ledning bestämma öfver eder egen framtid.

— Vår unge konung har hos mig anhållit att blifva upptagen i brödraskapet.

— Jag har utsatt hans reception till början af nästa år.

— På det han fullt värdig må inträda i templet, rätt djupt och sant inse vigten af förbundets stora och höga uppgifter, rätt fatta dess mysterier och hemliga vetenskap samt receptionen blifva sådan, att bröderna måtte blifva tillfredsstälda med honom, har jag emellertid låtit honom undergå förberedande studier, utan att derför låta honom blicka in i våra mysterier.

— Mina bröder, jag vill i afton öfverlemna honom åt eder. Huru långt han kommit i förhuset i templet, skolen I sjelfva få bedöma. Ceremonimästare, öppna dörren och för honom härin. Jag vet att han väntar derute.

Hertigens tillkännagifvande var en fullkomlig öfverraskning, åtminstone för det stora flertalet; men en öfverraskning, som icke kunde annat än mottagas med den lifligaste tacksamhet och den sannaste glädje. Intet budskap kunde vara välkomnare.

Med förbundna ögon stod snart den unge konungen midt ibland dem vid den ledande s. k. svarte broderns hand[1].

En allsmägtig försyn tyckes stundom liksom roa sig att leka med de arma dödliga. Ett sådant ögonblick var detta.

Genom hela sitt lif vandrade Gustaf den fjerde Adolf med förbundna ögon och liksom ständigt vid handen förd af en svart broder.

Om möjligt, var uppmärksamheten i denna stund ännu mera spänd än förut.

Den unge, ännu under förmyndare stående konungen representerade i denna stund morgonen till en kommande dag. Vid en sådan tid är alltid en konung vida mer föremål för allas undran, än han sedermera blifver. Soluppgången studeras alltid mer, emedan hela dagen då ligger framför oss; solnedgången mindre, emedan dagen ligger bakom oss.

Konungen stod der, ännu en späd och vacklande yngling. Hvem visste hvad det kunde blifva af telningen? Skulle dess krona komma att bestå eller en gång brytas i stormen?

Brödraskapet gladdes åt hertigens ord, att han i den unge konungen ville öfverlemna framtiden i brödraskapets vård.

  1. Den lilla scen, som vi här skildra, är lånad ur jakobinismens historia af Abbé Barruel.