378
— Nu talar ni lugnt och förståndigt, min fröken; låt ej modet falla, och allt skall nog ännu bli bra.
— Ack, ja, jag hoppas det.
— Men ni ville ju också ta' saken på fältmaner; hvad menade ni dermed, min fröken?
— Här felas ju en hufvudkudde.
— Det är sant.
— Nåväl, jag skall skaffa mig en sådan på fältmaner.
— Huru?
— Jag föreställer mig att jag bivuakerar här med er.
— Ni skämtar.
— Vi utgöra en fältvakt tillhopa.
— Förträffligt! Och vi skola visa oss som goda kamrater.
— Det tager jag för afgjordt. Ni ha redan lånat mig edra kappor.
— Men hufvudkudden.
— Ingen fara; jag har redan skaffat mig en sådan — se här.
Och hon grep efter ett vedträd vid kakelugnen.
— Ni är beslutsam.
— Ah, det är omöjligt — skulle ni ämna begagna det der?
— Hvarför icke? Vi bivuakera ju.
— Ah!
— Vid fältvakter för man inga ejderdunskuddar med sig.
— Vi måste beundra er.
— Att man lägger sig att sofva, då man är sömnig, är verkligen icke mycket beundransvärdt.
— Men ni är ej van att sofva på detta sätt.
— Ack, I veten icke …
— Hvad?
— Att jag ämnar drömma — drömma mig långt — långt härifrån. I drömmen är jag fri. Der kan ingen fängsla mig. God natt, mina herrar!
— Vi måste afundas er.
— Och jag — jag tackar er.
— God natt, fröken.
— God natt.
Och på sin träbänk, endast betäckt af en kappa och hvilande sitt hufvud blott på ett vedträd, sof hon snart lika godt och ljuft, som hade hon insomnat i den mjukaste paulun[1].
Tröttheten bäddar alltid den mjukaste bädd, äfven om bolstret blott är en sten.
Hon sade sant, hon drömde.
Hon tyckte, att hennes hela lif var förvandlat till en enda stor blomsterträdgård, och att hon promenerade emellan dess i sköna färger prunkande rabatter med Louise Posse.
- ↑ Allt det hufvudsakliga i denna beskrifning är lånadt ur fröken Rudenskölds egna memoirer.
