Båda hade slingrat sina armar om hvarandras lif; och hon tyckte att de mera sväfvade än gingo fram.
De voro så lyckliga, de voro så glada. De slöto sig så tätt intill hvarandra och blickade in i hvarandras ögon. Men en tår rann nu, glimmande som en daggdroppe, utför Louises kind.
— Du gråter, hviskade Malla; hvarför gråter du?
— Jag vågar ej förtro dig min hemlighet.
— Ack jo, förtro mig den!
— Den rör dig sjelf.
— Mig? Berätta, berätta!
— Men du blir ledsen.
— Jag blir ledsen, om du ej är upprigtig, eljest icke. Är du missnöjd med mig, tycker du ej om denna blomsterpark, har du något att anmärka emot den, din tystnad oroar mig — tala — tala …
— Du vill det.
— Jag fordrar det.
— Under det vi sett oss omkring här, har jag upptäckt något, som jag ej tycker om.
— Låt höra.
Du böjde nyss knä för en blomma der borta; du var förtjust i den, du smekte dess blad, du kysste dess knoppar, du prisade dess färger, du beundrade dess doft och likväl …
— Ack, parkens präktigaste blomma, dess drottning, dess konung, du tycker ej om den, förklara dig.
— Vore jag i ditt ställe, skulle jag rycka upp den med rötterna och förstöra den.
— Förstöra den? Då skulle alla blommorna i parken förblöda; du vet ej, att det är ifrån den, som de öfriga låna sin färg, sin glans och sitt doft; vet ej, att den är min kärleks enda blomma.
— Jo, Malla, jag vet det, men du lefver i ett fullkomligt sjelfbedrägeri. Du tror dig beundra en ros — en dyrbar Rose d'amour — och du beundrar likväl blott en tistel — blott ett ogräs.
Malla tyckte, att hon knappast kunde afhålla sig ifrån att skratta, och ändock blef hon förstämd af vännens ord.
— Låtom oss vända tillbaka och se, hvilken som misstager sig af oss, kom, kom!
Och de stodo åter vid blomman.
— Ser du, utropade Malla, att det är en ros, så präktig, så skön, så rik …
— Hvilken förvillelse! Märker du ej, att det är en tistel? Betrakta den endast noga — se — se.
Louises fortsatta påstående ökade Mallas oro ända till qval; och hon tyckte att hon lutade sig ned och betraktade blomman allt mer och mer; och hvilken anblick, full af sorg, då hon nu såg det ena efter det andra af blommans blad nedfalla vissnadt till marken, och slutligen att hon verkligen endast hade en tistel framför sig.
