380
Då det sista blombladet bortföll, trodde hon att den sista bloddroppen i hennes hjerta försvann.
— Är då min kärlek en tistel, ropade hon, ett ogräs? Himmel, haf förbarmande med mig!
Och med ansigtet gömdt i sina händer sjönk hon ned på sina knän, och hon bad en bön ur djupet af sitt inre, en bön ur sin själ.
Det gifves smärtor, hvilka endast en flägt af guds barmhertighet vågar nalkas.
En stund gick.
— Hvilket underverk! utropade slutligen Louise.
Malla hörde henne icke. Hon hade upphört att lefva, utom i sin bön och i sitt lidande.
— Se upp, goda Malla, se upp!
Men Malla bad ännu.
— Hvilken underbar förändring. Se! se!
Och då Malla slutligen lyfte ansigtet upp ur sina händer, hvilken förvandling såg hon icke framför sig!
Tisteln var borta, och der stod nu åter verkligen en ros.
— Hvilken förtrollning! jag förstår knappast mig sjelf; icke sant, Louise, du ser ju, äfven du, att det är en ros.
— Ack ja, nu är det en ros — nu — men nyss.
Malla tyckte att hon åter knäppte sina händer tillhopa och tackade gud.
— Malla!
— Jag hör.
— Vet du, hvad jag tror?
— Nej.
— Jag såg att blomman förändrade sig under det du bad och led.
— Du såg det?
— Lid och bed, Malla, och blomman blir allt skönare och skönare!
— Jag tackar dig, o, min gud!
En stund af tystnad gick förbi.
— Malla, började åter Louise.
— Hvad vill du säga”?
— Hvad är ditt lidande och din bön, annat än …
— Kärlek menar du.
— Jag menar trohet: var trogen, Malla! Och hvad som är en tistel i denna verlden, blifver en ros i den andra.
Och Malla tyckte att Louise försvann ifrån henne som ett blomsterdoft, som en ljus och lätt dimma, som en ljuf och skön syn.
— Halt! ropade posten utanför arresten.
Ropet dånade i upprepade ekon genom hvalfven.
— Werda! ljöd soldatens stämma ånyo.
