382
lugn. Jag vill säga er, huru det är. Om ni läst de bref, som ni fråntog mig, då ni först arresterade mig, så vet ni att jag kunnat undgå alla dessa förföljelser; om ni derjemte reflekterar det minsta öfver min ställning vid hofvet, så skall ni lätt inse, att jag, om jag ville lemna min tunga fria tyglar, snart skulle ha invecklat alla våra bekanta och vänner uti mer eller mindre obehaghga saker. Men jag har lika litet velat uppoffra något, hvaraf min heder beror, som jag ämnar blottställa deras. Visserligen börjar jag ana att jag blottställer mig för ganska stora faror, då jag ensam vill bära bördan af allas fel; men mitt hjerta skall gifva mig mod att lida för dem. Jag ber er endast om en sak, herr polismästare, verkställ er hotelse genast, men hota mig icke längre. Se här äro mina händer — om ni vill — skall jag sjelf föra dem in i det der instrumentet.
Ullholm var en femtiårs man; han blef rörd, och tårarne kommo i hans ögon.
— Jag har känt er far, min fröken, yttrade han, det var en ädel man. Var försäkrad om att jag ångrar min hotelse; men jag ville pröfva er, och jag skall berätta för edra vänner, hvad som passerat här, och ni ensam eger mera själsstyrka än de alla tillhopa, och lika mycken ädelhet i ert tänkesätt som er far. Jag vill slutligen gifva er ett råd, min fröken, det rådet, att alltid förblifva lugn och värdig som nu, och ni skall besegra edra fiender, äfven om ni ej förmår att förkrossa dem[1].
Klockan 9 på morgonen uppkallades hon till hofrätten och begaf sig dit, omringad af en kavalleriafdelning med dragna sablar.
Vi förbigå här allt det juridiska.
Då hon återkom, hade Helvig och Lagerhjelm blifvit aflösta, och tvänne andra vakthafvande officerare intogo deras plats. En sparlakanssäng hade under tiden blifvit inflyttad för hennes räkning.
Hvarje morgon, klockan 6, ombyttes reguliert de vakthafvande.
Elakheten tröttnade icke i sina förföljelser. Flere än en af dessa vakthafvande gjorde sig ett nöje och en ära af att spionera på henne, till och med under sömnen, samt att misstyda de ord, som kunde undfalla henne sofvande. Snart började hon likväl att af aktors besynnerliga frågor misstänka det låga och usla spioneriet och beslöt att söka förekomma det.
Hvarje afton stoppade hon hädanefter också en näsduk i sin mun, men hindrades derigenom äfven ifrån att sofva ända tills emot morgonen, då officerarne, sjelfva uttröttade, ej längre förmådde hålla ögonen uppe och hon vågade öfverlemna sig åt en ostörd hvila, den olyckligas enda njutning.
Före vaktombytet hvarje morgon ålåg det henne att vara klädd, hvarförinnan hennes kammarjungfru, Anna, som äfven var arresterad, men i ett annat rum, insläpptes, för att lägga de kläder, hvilka hon
- ↑ Se hennes egna memoirer.