— Jag känner det djupa hat, som dikterar förföljelserna emot mig, men vet mig vara ren och är öfvertygad, att jag kan bevisa min oskuld. Att draga mig tillbaka vore feghet.
— Ni är blind, ni störtar er.
— Må vara! Men jag kan icke förmå mig att frukta.
Armfelt tystnade och såg upp, liksom hade han blickat in i sin grannes ansigte.
— Farväl, hviskade hon.
— Ingen nåd således! Ni öfvergifver mig.
Och Armfelt sprang dervid upp från sin knäböjande ställning.
— Hvilken oerhörd dåre är jag icke, fortsatte han derefter. Jag har anhållit om ett enda möte i morgon, då karnavalen börjar, nåväl, jag lofvar att undvika den fara, som hotar mig, lofvar att fly, hvart och när som helst, endast detta möte beviljas.
— Någon kommer — hör!
— Lofva mig ett möte — ett ord blott — ett tecken — kasta den der blomman i er gördel till mina fötter, jag skall anse det såsom ett bifall.
— Tyst!
— Ett tecken — blomman der!
— Bort!
Det talande fruntimret hade under hela tiden stått bortskymdt af dörren.
— Ni aflägsnar er.
Man hörde verkligen i detsamma lätta och sväfvande steg aflägsna sig.
— Blomman! erinrade Armfelt ännu en gång och utsträckte sina händer efter den flyende.
I detta ögonblick såg man en täck och snöhvit hand sticka fram om dörrkanten och fatta Armfelts, hvarefter den glada och skämtsamma öfverhofmästarinnan framträdde.
— Herr baron, yttrade hon, glöm för all del ej bort, hvar ni är. Vänd er om! Lugna er! Hör ni ej att steg nalkas, det är Acton som kommer. Beherska er!
Armfelt gjorde våld på sig.
— Må Acton komma! svarade henne Armfelt. Jag är missnöjd med verlden, med lifvet. Hvad har jag att vinna mera? Sjelf förrådd, anklagar man mig. Jag är beredd att strida. Faller jag, skall mången falla med mig.
— Ni är förtviflad.
— Jag är vansinnig, om ni vill.
— Ni fordrar ett möte.
— Ja, ja!
— Acton kommer. Dörren öppnas. Huru var det, — ni begärde ett tecken — en blomma.
— Kasta den för mina fötter, och ni skall leda mig hvart ni vill.
